Sagotant

Skydd mot narglar

2012-02-12T16:23:00.002+01:00

Jag har börjat pyssla på ett halsband, baserat på det som bärs av Luna Lovegood, som skydd mot narglar.

Än så länge är det mest bara blå pärlor på ett snöre, men det kommer nog bli en smula magiskt bara jag får fatt på lite honungsöl att doppa korken i.

Drakdräperskan från Nord

2012-02-09T18:28:00.002+01:00

(Eller till minne av den första draken jag fällde i Skyrim.)

Hennes hand, med pilen, darrar mot strängen. Hon hör den andas på andra sidan stenblocket. Smärta. Sot.
Männen skriker någonstans, hon kan inte se dem längre. Kanske brinner de, kanske är det en order som skickas vidare. Det rör inte henne. Hon är ensam nu.
Pilens fjädrar kittlar i handflatan som är våt av svett. Tre smygande steg framåt, sidan pressad mot den kalla stenen. Försiktigt kikar hon fram. Det stora huvudet vilar på marken, blodspräckligt, men med en blick som ännu söker, tänder som ännu kan såra, eld som ännu kan dräpa.
Hon siktar. Darrar. Försöker svälja den hårda pulsen.
Då vänder draken huvudet. Ser rakt på henne. In i hennes ögon. Något vilt gnistrar i blicken, hennes mage knyter sig när hon ser det.
Den vet.
Den vet att detta är döden, smakar stunden på samma sätt som hon. Så öppnar den sitt gap och hettan från dess inre slår mot hennes kinder.
Då kan hon till slut andas ut. Bågen sjunger, pilen går rakt in bland de gnistrande tänderna, kväver flammorna. Draken vrålar en sista gång, bedövande, faller med en kraft som slungar henne till marken.
Sen är det över.
Hon reser sig upp, medan vrålet fortfarande ekar i öronen och världen har glödande ytterkanter. Sju steg fram, hon räknar dem. Så nära var de varandra.
De kommer att tala om hennes mod, skicklighet hon egentligen inte besitter. En ynka vindpust kunde ändrat allt, gjort slutet till ett annat. Någon annans bragd.
Men det känns inte som en bragd när hon ser in i de svarta glanslösa ögonen. Inte när männen, de som ännu kan gå, samlas runt henne. Viskande, undrande.
Hon tänker på alla vindar som burit de nu brutna vingarna, allt de inte vet och aldrig kommer veta. Om drakar, om sig själva.
Handen darrar när hon sträcker ut den. Men hon vet att hon måste. Röra vid den heta huden innan den svalnar och allt blir ett blekt minne, en skröna, en saga.

“Sedan slöt hon sin fiendes ögon och lät köttet brinna av elden som länge funnits fången inom, tills allt som återstod var en hög med ben som lyste vita i månljuset. Männen som sett striden kallade henne Drakfödd, men hon följde dem inte tillbaka för att motta några hyllningar, utan bröt sig en fackla, tände den med drakens eld och försvann i natten.

Och där dväljs hon alltjämt, tills drakarna återvänder och vi behöver hennes beskydd ännu en gång.”

- Ur Drakdräperskan från Nord -

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore

2012-01-26T12:19:00.000+01:00

En fantastisk liten film om hur böcker skapar magi i människors liv.
Förundrad, berörd och lycklig, både som läsare och berättare.

Finns också att uppleva som iPad-app.

Vilse i Narnia

2012-01-02T19:51:00.002+01:00

När planeter slocknar

2011-11-24T14:28:00.001+01:00

Idag är dagen jag skulle varit i London och lagt en ros vid en mur, utanför en grön dörr täckt med klotter och inristade namn från hela världen. Troligen i en driva av andra rosor, små lappar och tända ljus.

Det är tjugo år sedan Freddie Mercury, dagen efter att hans band Queen tillkännagivit att han var sjuk i aids, dog.

Hans röst är odödlig.

Jag har letat hela dagen efter den perfekta låten att länka till i det här inlägget, den bästa videon, tributfilmen eller något som visar sen som inte vet vem han var. Det går inte, det är för svårt. För mycket finns att säga.

Jag läser på Twitter, ser på hemsnickrade youtube-klipp och muttrar över att svenska tv-kanalerna helt enkelt låter bli att visa något bra. Jag mår lite illa. För mycket av det jag ser är sentimentalt dravel, som mer tycks fira att han dött än att han funnits.

Och att han fortfarande finns, så länge någon lyssnar på hans musik.

"The most important thing, darling, is to live a fabulous life.

As long as it's fabulous I don't care how long its is."

"The harder you work, dear, the luckier you get."

(Citat av Freddie Mercury, ur biografin av L.A Jones)

Alvkärlek

2011-11-05T00:00:00.000+01:00

Förra helgen var jag på inte mindre än två halloween-fester i en inte särskilt läskig kostym. Jag var alv, för de spetsiga öronen skrek på mig i affären så att jag inte kunde tänka på något annat. Det är något jag drömt om att sätta på mig länge, så saker och ting var nog dömda på förhand när jag hittade dem.

Jag bestämda mig ganska omedelbart för att inte vara en klassisk, mystisk Tolkien-alv, utan en Dalish. Kanske har jag spelat alldeles för mycket Dragon Age Origins sista tiden, och förälskat mig i Zevran lite för mycket, men de har verkligen fastnat i mitt huvud. Dessutom har de fantastiska ansiktstatueringar, som jag gärna ville prova på i mindre permanent form.

Dalish skiljer sig mycket från alverna i Middle Earth. De är en spillra, som förlorat så gott som allt av sin egen historia och glider planlöst runt i en värld de har liten möjlighet att påverka. Utstötta, bittra och utdöende. Många av dem lever fattigt och utsatt i slumområden i människornas städer, några få vandrar ännu omkring i skogarna. Människorna ser ner på dem, och lite uppseendeväckande är att de är kortare än dem. Just den långa slanka kroppen är ju ofta ett bra kännetecken på en alv.

Min kväll med spetsiga öron fick mig hur som helst att inse något som jag alltid vetat. Jag älskar alver. Gränslöst.

De första alverna jag stiftade närmare bekantskap med var de som lever i det magiska landet Deverry, också detta en kringvandrande folk. De fastnade så klart, eftersom jag som tolvårig läsare var hästtjej av stora mått, och deras hästar var de mest fantastiska varelser man kunde tänka sig. Fler gemensamma nämnare med Dalish finns också, eftersom de likt spetsöronen i DragonAge saknar hemland.

Tolkiens alver är bland de vackraste karaktärer jag stött på, både på boksidor och filmduk. Deras sorgsenhet, skönhet och naturromantiserande existens kan väl inte lämna någon oberörd? Jag tror det säger mer än några ord jag kan skriva här att helt enkelt berätta att en replika av film- Arwens svärd pryder översta hyllan i min bokhylla.

Helt andra spetsörade vänner har jag i Elfquest, serieböckerna om alverfolket som slagit följe med vargar i en värld med två månar, bland de mörkhyade nattalverna i Baldur's Gate och World of Warcraft, och kanske snart hos de som orsakat osämjan mellan drakar och alla andra folk i Eragon.

Och detta är bara några exempel på alla de folk som är alver mer eller mindre tydligt i lika många böcker, spel och filmer. Inte att förglömma är ljusalverna i vår egen nordiska mytologi.

Det som är så intressant är att alver är ett folk som upprepats så många gånger, på så många olika sätt, men ändå har de en förmåga att återuppstå på sätt som gör dem ständigt levande. Det är som om mänskligheten önskar att de en gång funnits, även om sorgen över deras försvinnande är alltför tung att bära.

Därför är bibliotek så tysta

2011-11-03T10:08:00.002+01:00

"Vet du varför det är så tyst på biblioteket? Det är för att alla böcker håller andan, och väntar på att bli hemlånade av någon."

Ur det fåniga, men nyss väldigt kloka, barnprogrammet "Harry och hans hink med dinosaurier".

Skuggspel

2011-10-27T21:38:00.001+02:00

Ibland undrar jag vad som finns på andra sidan, vad ljuset döljer. Skuggorna har sin egen värld, som kan tyckas blek jämfört med vår.

Men ändå finns den där, målad på våra väggar, eller kanske ett avtryck av vad som egentligen finns på andra sidan tapeten. Om vi bara vågar se bortom det vardagliga, det vi alltid ser och antar är verkligt...

Vilka sagor finns där, i skuggornas rike?

Handlar de om varelser som gått vilse eller alltid hört hemma där, om vita korpar, fattighjons- pojkar som trånar efter fula flickor ridandes på svarta hingstar, stjärnor som ligger på skogstjärnarnas botten och speglar sig i himlen, bland fiskar som sjunger vackrare än någon fågel?

Nämnde jag att jag varit ute på inspirationsjakt?

Helt enkelt en stilla promenad och ögon som söker efter något annat än allt det där vanliga. Kameror är bra till sådan jakt, särskilt om man är van att tänka i ord.

Att lyckas genom att misslyckas

2011-10-23T18:33:00.005+02:00

Någon gång i slutet på sommaren började jag grubbla på varför det plötsligt kändes så svårt att blogga, och om det kanske berodde på att jag har inte mindre än sex(!) bloggar igång. Lösningen verkade vara någon slags sammanslagning, eftersom rätt mycket energi spenderades på att fundera över var olika delar av mitt internetliv hör hemma.

Tanken landade rätt snart i att satsa på den här bloggen, eftersom den ligger närmast det jag tror att andra är intresserade av att läsa om. Drömmen var något mer stilrent, rentav elegant, men framförallt mer innehåll än bara sådant som direkt rör mitt skrivande. Ni vet, inspirationskällorna man hittar i andras ord, filmer, bilder och spel, som mina andra bloggar snuddar vid och skulle vilja handla mer om.

Och för inte första gången satte jag mig och snickrade i Wordpress. Inte för första gången gav det upphov till en del stön, suckar och tandgnissel. Skillnaden från Bloggers avskalade gränssnitt är nämligen rätt rejäl.

Resultatet kan hur som helst ses här: http://ekorrvarg.wordpress.com

Jag valde att jobba direkt mot en Wordpress-domän, eftersom jag intalade mig att det sen skulle vara lika smidigt att peka om till min egen briljanta domän sagotant.se som det var via Blogger.

Tyvärr hade jag fel.

När bloggen väl började kännas klar visade det sig nämligen att det kostar pengar att peka om sin domän från wordpress.com. Ingen stor sak kanske, men eftersom det finns andra saker jag inte alls gillar med Wordpress kände jag mig ganska knäckt.

Alternativen var att punga ut, eller packa ihop saker och ting tjusigt, ladda hem en egen installation av Wordpress och sen hosta den på något vis. En lagom krånglig apparat jag helt enkelt inte orkar med just nu.

Jag vill inte behöva oroa mig för tekniska gåtor, jag vill bara blogga, kort och gott.

Alltså är jag kvar där jag började, men det känns ganska fint egentligen. Jag trivs rätt bra här i min bokhylla, på Blogger som lärde mig blogga någon gång i begynnelsen. Deras nya gränssnitt är dessutom pinsamt stilrent och helt fokuserat på texten, som alltid.

Drapa IX: Epilog till en sommardröm

2011-09-30T19:05:00.000+02:00

En korp ropar mitt namn. Men jag vandrar förblindad. Den förblir osynlig.
Sommaren andas ut en sista gång. Det hettar av tårar på kinderna.
Jag är vilse.
Kanske har jag alltid varit förlorad, gömd och hemlig.

Mina brinnande händer blir tyngre att bära. Jag rör vid träden, tar stöd mot grenarna och ser deras liv falla.
Det är snart över. Även plåga har ett slut, för den som genomlider allt.

Den ropar igen, mjukt lockande.

Kylan slår ut sina frostade blomblad och allt är glömt. Vit är den oändlighet som väntar.
Jag samlar höstlöven i min vida kjol och springer.

Silverarv

2011-09-23T19:01:00.000+02:00

Den här lilla vita blomman är en av mina absoluta favoriter. Silverarv heter den, och jag blev så glad när jag hittade en som poserade så här snällt.

Faktum är att jag älskar den så mycket att jag byggt en hel saga, och en plats kallad Silverarvens hus, runt den. Än så länge finns den bara halvvägs avslutad, för hand i en skrivbok med tygklädda bruna pärmar.

Jag tar fram den ibland. Läser, ler. För det är en kärlekssaga, som började för hemskt länge sedan när jag var mer än en smula förtjust i Boromir och ville vara hans fästmö i Helandets hus i Minas Tirith. Så ja, jag erkänner: jag har försökt skriva fanfiction.

Men det gick inget vidare eftersom mina egna idéer tog över och vred sagan åt ett helt annat håll. Det var nämligen här landet Idenor för första gången öppnade sig för mig, med sin sorg och sitt gränslösa mod.

Byn Idenor ligger för övrigt i utanför Hudiksvall, om ni tycker namnet klingar bekant. Det är en mycket viktig plats i min egen saga, mitt liv, för det var någonstans nära där som jag lärde mig hur högst verklig bitterljuv kärlek känns.

Och om en litet doftstråk av Tolkiens Midgård skulle finnas kvar i de tysta salarna i Silverarvens hus så är det inget jag skäms över.

Lärdomar från J K Rowling

2011-08-14T16:36:00.004+02:00

Det skrivs lite varstans om Harry Potter nu i sommar, så jag kom att tänka på en gammal favorit, Michelle V Rafters fenomenala inlägg: Ten things J K Rowling taught me about writing. Det finns en hel hög liknande artiklar men det här är bland det bästa jag läst både på just det här temat och som råd till skrivande folk i allmänhet.

Jag får liksom ett pirr i magen efter jag läst det, och en ofantlig lust att trolla fram fjäderpennan och börja nysta i någon av mina gamla idéer som borde vuxit klart vid det här laget.

Och jo, jag älskar självklart Harry Potter- böckerna jag också. Det finns så mycket olika slags magi i dem, både sådan som skapas med trollstav och på andra vis.

Drapa VIII

2011-08-09T20:51:00.002+02:00

Liten och ful var vätten, men hon kunde inte slita blicken från honom. Hans förvridna händer sträckta upp mot henne, hans kala skalle som blänkte av hennes ljus. Många nätter hade han sjungit, med en röst som var förvånansvärt len.

Fru Måne, älskade kär,
i silverljust hår
min längtan du bär

Det trollband henne.

När hon till sist sträckte ner sin vita hand till honom kysste han den. De sträva läpparna sände en ilning genom henne. Stjärnorna suckade runt dem. Hon blev bländad av sitt eget ljus, hur det blänkte i hans ögon, och föll rakt ner i hans famn.

Flyttad sagotant gör sig mer effektiv

2011-07-10T23:23:00.004+02:00

Ja, som ni märker har jag flyttat på mig lite, till egen domän. Ibland behöver jag göda mitt ego lite!

Dagens skrivtips är för övrigt att stänga av internet på datorn, och då menar jag inte som i att stänga ner Firefox eller vilken webbläsare ni nu använder. Stäng av Wifi:n, routern eller dra ur sladden. Detta lyckas i alla fall döda mitt klicka-runt-sug och jag-ska-bara-kolla-syndrom effektivare än något annat.

Mest effektivt är så klart att skriva för hand, men det kan ju vara svårt om man redigerar en redan existerande text eller liknande. Handskrivande fick mig att avsluta en berättelse jag började på i vintras så sent som nu i veckan. Det är underbart att sitta på balkongen en ljummen kväll med penna och skrivbok på det där rangliga bordet. En ny vana är skapad, så jag hoppas hösten dröjer länge.

Jag har också arbetat vidare på ett smågammalt projekt, Mitt blandband. Det passar liksom lite extra bra när man ska till att fylla 25 att välja en låt för varje år man levt och minnas lite. Jag har ju kommit en bit på väg, kan man säga.

Lite om böckers odödlighet

2011-05-15T13:07:00.003+02:00

"Böcker har överlevt tv, radio, talfilmer, pamfletter (tidiga tidskrifter), nyhetsblad (tidiga dagstidningar), kasperteaterföreställnngar och Shakespearepjäser. De har överlevt andra världskriget, hundraårskriget, digerdöden, och romerska rikets undergång. De överlevde till och med den mörka medeltiden, när knappt någon kunde läsa och varje bok måste kopieras för hand. De kommer inte att krossas av Internet."

Ur "Bibliotekskatten Dewey", av Vicki Myron (en för övrigt ljuvlig bok, trots alla konstiga översättningsmissar).

Bloggat från vår iPad SnowFox som gett mig mer tid att läsa, just böcker, än jag haft på flera år. Sluta alltså gärna anklaga iPad och andra liknande manicker för att vara bokdödare.

Sagan om Vårjakten

2011-05-04T15:15:00.004+02:00

Det finns en fantastisk liten dam i mitt liv, som fyllde tio nu i helgen. Hon älskar mina sagor, så självklart fick hon en till. Egentligen började jag på den till hennes förra födelsedag, men goda saker tar ibland tid på sig.

Men hur ger man egentligen bort en saga?

Lite handarbete är enligt mig av nöden. Den här gången blev det till att anlita en skrivare, eftersom längden avskräckte mig från de kalligrafiförsök jag ägnat mig åt tidigare. Jag valde helt enkelt ett läsbart typsnitt och dubbelsidigt, men lade ner desto mer tid på att pyssla ihop ett omslag (lite hårdare papper, vanliga häftklamrar, limstift och tjusiga band gör susen!). Och lite kalligrafi var ju oundvikligt om titeln skulle dit. Hittade en helt fantastisk tuschpenna som hjälpte mig med detta utan massa onödigt kladd, kallad edding 1455.

Innehållet får vara mer hemligt, det är ju hennes saga, men så här stilig blev utsidan:

Drapa VII

2011-04-13T17:29:00.002+02:00

Natten väckte henne. Hon sträckte ut vingarna, flaxade en gång - två gånger. Sedan lyfte hon. Högre och högre, på fjädrar vita som snö. Längre, längre ner föll världen under henne klor. Nattvinden lyfte henne långt ovan de svarta granarna och blänkande vattenskärvorna.

Hon vilade på en molntapp.

“Jaga”, viskade mörkret. “Ta vad du kan med dig ner.”

Hon kastade sig mot stjärnorna. Klöste mot dem, rispade deras sken, men utan att nå dem.

När vingarna inte längre bar dalade hon nedåt, tills hon hittat sin nötta gren igen. Solen steg, stjärnorna slocknade.

Hon ropade länge efter dem.

“Hoh, hoh, hoh!”

Robin Hobb

2011-04-06T20:11:00.005+02:00

Någon gång för länge sedan fick jag en bok som hette Mördarens lärling, av min allra första pojkvän. Tyvärr hann det ta slut mellan oss innan jag började läsa den, varpå den gömdes undan i en vrå sådär som man gör med saker man fått av de som inte längre är ens pojkvänner. Sedan kom en annan pojkvän in i bilden, och ville märkligt nog trycka samma bok i händerna på mig.

Då började jag förstå att den nog var rätt bra (även om jag som regel vägrar läsa på rekommendation, jakten är en del av tjusningen för mig kan man säga). Så jag läste den, och boken efter. Eller slukade, beroende på hur man definierar saker.

Jag kvaddade en bil lagom till första kapitlen i sista delen i sviten, Mördarens jakt - aldrig vare sig förr eller senare har igenkänningsfaktorn i en bok varit så stor för mig. Det är ganska festligt i efterhand hur jag både i livet innan kraschen och i boken trodde att jag visste precis vart jag var på väg. Det var så klart gruvligt fel, något som Robin Hobb sedan förmedlat i sina böcker flera gånger om.

Hennes vägar är aldrig raka eller så enkla som man tror. De man lär känna längs dem är inte självklara, äventyret kanske inte alls det man tänkt. Men någonstans blir det ganska bra till slut i alla fall, ibland rentav bättre än man vågade hoppas.

I böckerna om Fjärrskådarna förälskade jag mig flera gånger om. I Nattöga, den vackraste och mest levande varg jag någonsin stött på i bokform. I Molly, Kettricken, Bockborgen och Bergriket och De äldste. I de små kursiva stycken ur halvt glömda skrifter som inleder varje kapitel i en bok stämplad Robin Hobb, och i hennes stundtals brutala grymhet mot de som befolkar den värld hon skapat.

Och så klart i Sonen. Fitz. Jag kan ärligt säga att jag aldrig lidit så innerligt med någon annan karaktär som honom. Möjligtvis med hans vän Narren.

När jag läste böckerna om Handelsmännen och de magiska skeppen visste jag att det verkligen var något speciellt som höll på att byggas upp mellan mig och det som skrivits av denna Robin Hobb. Trots översättningen, som inte alls höll samma mått som Fjärrskådarna och stundtals störde mig något infernaliskt. Men det spelar liksom ingen ingen roll när man står öga mot öga med en havsorm eller skönheten i de mystiska Regnmarkerna.

Någonstans längs den vägen vann Hobb min fullständiga respekt. Hon närmade sig samma mysterium från ett helt nytt håll, kastade helt om visst av det hon redan berättat och gav mig en hel hög nya personligheter att älska. Allt berättat med samma enkelhet, smärtsamt vackra ordval vid väl valda tillfällen och en spretande nerv som letar sig ut i det oändliga.

Kvinnan har för bövelen ändrat min syn på drakar. Två gånger!

Sedan, ett tag efter det, trodde jag att jag ordnat ett signerat bokmärke från henne, som aldrig kom. Jag hittade min egen drake (den som bor på mitt skrivbord) och snubblade över kuvertet med - just det - ett bokmärke från andra sidan Atlanten, när jag skulle bära hans stora låda över tröskeln till vår lägenhet. Jag skickade ett mail och tackade, och berättade om just detta. Jag hade hittat min drake, som jag aldrig ens hade letat efter om jag inte hade läst hennes böcker.

Och några dagar senare hände det för mig ofattbara. Robin Hobb svarade. Som kommentar på att jag nämnt något om mitt eget skrivande sa hon:

"There is, truly, an element of luck to it, but I think by far the biggest ingredient is persistence."

Självklart skulle jag kunna sluta där, men då utelämnar jag hela anledningen till att jag alls skriver det här.

Inatt läste jag ut sista boken om Fitz. Jo, han heter Fitz för mig nu, efter att jag tagit mig igenom hela Tawny Man- trilogin på engelska (jag försökte med svenska först, men efter en och en halv sida kastade jag den i golvet i ilska över något taffligt översatt). Jag är inte redo att analysera ännu, knappt ens prata om det. Faktum är att jag nog vägrar analysera något jag älskar så här mycket. Hittar man magi så ska man vara rädd om den.

Men jag kan säga detta. Min förundran har nått nya höjder. Robin Hobb har lyckats ta mig till platser med känslor så starka att tårar inte räcker till. Där allt blir helt stilla, så fruktansvärt stilla...

Trots en del spridda negativa kommentarer jag snappat upp om de sista böckerna saknade jag inget. Eller fick för mycket om något. Jag är som Fitz, nöjd.

Vad vi skriver och varför, del II

2011-03-27T15:28:00.005+02:00

Veckorna sen förra inlägget har varit smått tumultartade. Vidden av att det som verkar rymmas inom termen svensk fantastik inte är vad jag anser mig syssla med har börjat slå rot, och ändrat mitt sätt att se på mitt skrivande helt.

Just nu är jag fullkomligt befriad att skriva vad jag vill.

All press på att lyckas publicera något har bleknat bort, alla galna tankar på att jag inte är förmögen att hålla fast vid en och samma idé likaså. Men framför allt har jag börjat inse vad jag vill skriva.

Vad gäller det förstnämnda vågar jag helt enkelt tro att jag kommer att få se mina ord i tryck igen, tack vare någon annan eller mig själv. Hittar jag en berättelse jag tycker är värd mödan att trycka kommer jag stångas till jag får hålla boken i näven, även om jag måste betala och saluföra den själv. Att det andra inte är sant är Vargfang, min första blogg någonsin, ett självlysande bevis på. Den har funnits i över fyra år nu, och kretsar fortfarande kring samma sätt att berätta, och om samma sak.

Och jag vill skriva.

Sagor. Som jag alltid har gjort och alltid kommer göra. De ska kunna läsas av alla och uppskattas oavsett hur gammal man är. Gärna också uppnå det klassiska uppvaknandet när man läser om sin favoritbok från när man var yngre och inser den fulla vidden av vad historien faktiskt säger till en. För mig är Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter är ett lysande exempel på detta, likaså Sagan om Ringen.

Själva ordet saga är väldigt viktigt för mig. I min mening betyder det att förmedla en känsla att som låter läsaren helt kasta sig ut, bortom den vardagliga världen. Visst kan där finnas budskap, jag tror att allt skrivande är beroende av budskap, men det är inte det centrala i berättelsen. Det centrala är inte heller att formulera den snyggaste meningen någon läst, presentera en ny värld man skapat, eller förklara utifrån den varför mänskligheten fungerar på ett visst sätt.

Det viktigaste i en saga är alltid berättelsen.

Just här fastnar väldigt många fantastikförfattare oavsett språk, om ni frågar mig. Därför vill jag inte placera in mig själv i det facket, eller för den delen något annat. Jag har känt hur fack begränsar.

Men mitt skrivande är inte bara sagoberättande, som jag kanske tidigare trodde. Jag vill nämligen skriva om saker som omedelbart berör och engagerar människor, gärna i direkt form på internet. Detta är ganska uppenbart eftersom det efter den första bloggen poppat upp en sådär fem stycken till, alla särskilda från varandra och med egna ämnen. Ingen av dem är en blogg som i Blondinbellas eller alla andra tusentals online-dagböcker som finns runt oss i detta nu. Istället handlar de om att grotta ner sig i något och skriva väl genomarbetade artiklar om det.

Jag har, ve och fasa (!), en liten undersökande journalist i mig.

Å ena sidan sagotant, å andra sidan skribent alltså. Den senare delen har jag omhuldat lite extra sista veckorna i ett försök att dra en tydlig gräns mellan det jag skriver för att förmedla saker till andra och det jag skriver för min egen skull. Mellan det informativa jag skriver och publicerar omgående, och det som bara är mitt tills det blommat ut.

Rätt länge har jag velat skriva om musik, och ge något tillbaka till den genre som gett mig ett helt nytt liv: hårdrocken. När möjligheten att bli skribent på Sweden Metal dök upp var jag alltså inte sen att nappa. Jag är kanske inte den fullfjädrade eller klassiska rockbruden, men just därför tror jag att jag kan skriva på ett eget och kanske rentav nytt sätt i ämnet. Om inte annat så har tanken på en viss Anette gett mig mod att våga försöka.

Först nu ser jag alltså klart och tydligt hur mina olika sätt att använda ord verkligen är skilda saker, som inte bör, eller kanske ens kan, blandas samman. I någon mån kan de gynna varandra, men större delen av tiden mår de bäst av att växa åt varsitt håll.

I nuläget har jag vigt några veckodagar enbart åt den ena delen, med bloggande och annat mer informativt skrivande i fokus, med helt andra dagar koncentrerade till det mer kreativa. Jag är alltså ledig från något av det varje dag, med resultat att jag faktiskt lyckats fokusera på det andra.

Och för första gången sen den här bloggen startades kan jag säga den här meningen och verkligen mena den:
Jag skriver någonting varje dag och jag gör det bra.

Vad vi skriver och varför, del I

2011-03-05T17:16:00.007+01:00

Som skribent, författare, poet eller vad man nu väljer att kalla sig är gränserna ibland väldigt tunna. Ord är alltid ord, även om vi kanske älskar något sätt att använda dem mer. Men när man försöker fokusera sitt skrivande och göra det så produktivt som möjligt är det så klart bra om man kan följa en tydlig linje för att både göra bra ifrån sig och lyckas ta sig i mål.

Här kommer alltså en i högsta grad personlig utläggning om mitt skrivande, så som jag själv ser på den delen av mitt liv just nu. Och för att spara era ögon lite, och ge mig lite mer betänketid gällande vissa saker, så delar vi upp det lite.

*

Sista åren har mitt skrivande i hög grad varit anpassat till internet, oavsett om det rört sig om noveller och dikter eller artiklar i någon form. Detta gäller både anpassning av texten till att vara läsvänlig på skärm (mer radbrytningar för att göra ett långt textstycke luftigare, lättlästa teckesnitt o.s.v.) och engagemang bakom (ord är alldeles för lätt att stjäla).

Valet att digitalisera mitt berättande har inte alltid varit lätt, eftersom det tvingar mig att inse att skrivande är ack så svårt att leva på, men ändå självklart. Kommentarerna och kontakten till och från läsaren blir nämligen omedelbar. Något jag är i behov av både som människa och berättare. I och med detta är jag troligen mer en bard än en boklärd, jag vill känna att någon berörs av mitt verk, inte bevara information till eftervärlden.

Temamässigt har jag under denna tid nästan uteslutande rört mig inom fantastiken, gärna med väldigt mörka toner och episkt sorgliga slut. Detta skyller jag dels på att mina verk av det här slaget fått en hel del uppmärksamhet, men också på att jag själv vandrat i både dunkla och stundtals verkligt skrämmande dalar.

Under tiden har mycket hänt i mitt liv, och sista året har jag känt stor frustration över att det blivit så. Att skriva saker är nämligen att känna saker. Mår man själv mindre bra så kommer troligen ens karaktärer också att göra det (därmed inte sagt att det alltid är så). Nu när jag ser och känner nya saker vill jag alltså helt naturligt fånga dem istället, utan att riktigt veta hur.

För fast så mycket har ändrats och rentav en del drömmar uppfyllts, så har skrivandet stått stilla. På mer än ett sätt har det visat sig.

Vad gäller mina ord lever jag nämligen i samma gamla dröm; att skriva en bok och bli utgiven av något förlag, och sedan så klart ge ut fler och i framtiden kunna leva på intäkterna, samtidigt som jag utökar antalet titlar med mitt namn på omslaget.

Min flickdröm, där har ni den.

På senare år har den tagit fastare form. Boken är nu en fantasyroman som gör mig ordentligt känd i alla fall på svensk mark. Jag ska bli utgiven av ett renodlat fantastikförlag, som en av de få böcker de vågar satsa på och släpper under ett helt år. Jag ska vara briljant helt enkel, med en svindlande ny värld som öppnar sig på boksidorna och dramatik som får luften att dallra på ett helt nytt sätt. Lägg till detta en smula av min perfektionism, så kanske ni kan ana storleken på projektet det rör sig om. Inte Arda kanske, men ge mig bara lite tid...

Sen, en kväll nu i veckan, snubblade jag av en slump på ett utdrag ur en kommande svensk fantasybok, som jag vet både är efterlängtad och kommer bli lika väl sedd som sin föregångare. Som jag själv räknat med att kanske läsa framöver. (Jag väljer att inte nämna den vid namn, eftersom jag inte har något otalt med författaren i fråga och inte heller läst något mer av denne.)

Och jag insåg att det inte är sådant jag vill skriva.

Alls.

Faktum är att jag efter lite letande i minnet kommit fram till att de enda verkliga läsupplevelserna svenska fantasyförfattare bjudit mig på kommer från antingen mindre självfinansierade projekt eller Niklas Krog. Utöver detta upplever jag svensk fantasy överlag som träig, uppstyltad och ibland rentav tråkig. Vissa böcker har lämnat ett stort frågetecken efter sig, medan andra inte ens varit intressanta nog att läsa slut på. Och jo, jag både äger och har läst en hel del inom detta smala fack, eftersom jag anser att genren verkligen är värd att värna om även på svenska.

Men jag vill alltså skriva något annat än vad genren faktiskt verkar erbjuda. Frågan är vad.

Det här med att göra Slut.

2011-02-11T23:20:00.007+01:00

Nu är jag inne i en period där jag tänker mer på mitt skrivande än jag faktiskt skriver. Igen. Jag arbetar förvisso i högsta grad på en novell, och för första gången på länge känns det som att jag faktiskt kommer lyckas skriva klart något, av en mycket enkel anledning. Jag vet hur den slutar.

Måste man alltså veta hur det ska sluta för att kunna skriva något alls?

Nej, är så klart det spontana svaret. Inte för att bara skriva i alla fall. Man måste inte han stenkoll på sin dramaturgiska modell eller vart man är på väg, särskilt inte om det rör sig om kortare texter, poesi eller annat som jag gärna kallar för "spontant uppkomna begynnelser till något större, någon annan gång". Vill man försäkra sig om att saker och ting verkligen blir färdiga så är det dock ett lite annat läge.

I alla fall för mig.

Jag har märkt att jag väldigt gärna påbörjar berättelser och sedan fullständigt tappar bort tråden. Det var ju det här med Konsten att fortsätta. I diverse studier av noveller och annat som jag färdigställt senaste åren (det finns faktiskt en hel del sådant, tro det eller ej), framkommer att i nästan samtliga fall hittade jag ett slut på sagan innan jag började skriva den. Detta är högst intressant och troligen något jag borde dra lärdom av.

Av erfarenhet vet jag nämligen att slut är komplicerade saker, ibland till och med svårhanterliga. När jag läser en bok (eller ser en film, eller spelar ett spel... o s v) blir jag lätt tårögd när det är dags att ta farväl av karaktärer, platser och händelser som låtit mig glömma verkligheten en stund. Det är vedmodigt, vackert och ofta en smula högtidligt att ha gått hela vägen fram. När det kommer till mina egna berättelser så är jag troligen ännu värre.

Jag avskyr helt enkelt att göra slut, ta farväl och lämna mina berättelser bakom mig.

Resultatet blir så klart att jag undviker det, om jag alls kan. Så länge inget slut är skrivet så kan ju vad som helst hända och det jag börjat skapa lever för evigt. Har jag inte satt den sista punkten så är orden fortfarande en levande substans som lätt kan förändras, anpassas och omstöpas i det oändliga. Möjligheten att väva samman påbörjade idéer med något som kanske kommer senare är svindlande, så till den grad att jag nog anser mig göra både mig själv och mina blivande mästerverk, med tilltänkta läsare, en tjänst.

Alltså blir ingenting någonting avslutat.

Tänk er ekrar i ett gammalt trähjul, som sitter fast i navet men aldrig någonsin kommer kunna rulla eftersom själva det järnskodda hjulet faktiskt fattas.

Denna insikt är så klart högst frustrerande. Särskilt eftersom jag anser att berättelser som förvaras i byrålådor väldigt lätt blir till fåniga hemligheter. Som också synes i bloggbeskrivningen här ser jag mig som aspirerande författare, med betydelsen att jag skriver med sikte på att bli utgiven, och i någon mån professionell. Jag vill skriva klart saker, dela med mig av dem och gå vidare till nästa väntande äventyr. Något jag i nuläget så gott som alltid misslyckas med.

Lösningen stirrar mig dessutom rakt i ansiktet, smått hånande i sin enkelhet. Mitt alldeles för spontana sätt att ta mig an berättandet måste ersättas av någon slags struktur, kanske åt det här hållet:

1) Bli inspirerad
2) Hitta en början, en mening, ett stycke, en punkt att utgå ifrån
3) Fundera över vad det egentligen är som ska berättas, hur och varför
4) Låt slutet uppenbara sig ur detta, värka fram eller ibland bara vara glasklart
5) Skriv hela berättelsen i ett svep, i möjligaste mån, för att se vart den tar vägen
6) Låt vila, gro och jäsa
7) Redigera, älta, stöt och blöt helheten, tills friden lägger sig

Så gott som ingenting ska alltså skrivas ner innan jag hunnit tänka igenom hela historien ordentligt, från början till slut. Så länge pappret är tomt finns nämligen en frihet att välja att låta bli att berätta något. Jag slipper slösa tid på de vilda idéer som inte ens min egen tankevärld lyckas tämja, och kan vända blicken mot en ny horisont lite snabbare. När jag sedan väl vet vad jag ska berätta kan jag fokusera på att göra ett dundrande bra första utkast, och verkligen gå upp i skrivandet sådär mycket som jag vill göra. Bäst blir det så klart om härligheten får ligga till sig lite, så att jag får distans och kan snygga till det hela så att jag blir nöjd.

För att lyckas avsluta en berättelse måste jag helt enkelt veta från början åt vilket håll jag ska gå. Därmed inte sagt att jag alltid tar mig just dit, men att alls ha ett mål är ju enda sättet att någonsin komma på spännande avvägar.

Drapa VI

2011-02-01T21:15:00.001+01:00

Det var årets första regn, smattrande mot världen utanför. Hon lutade huvudet mot den kalla rutan och såg snön på fönsterblecket krympa ihop. Himlen var insvept i grått, ljusare slöjor strök retsamt mot de förkolnade molnen.
En suck skuttade ur henne, lämnade ett immigt avtryck på fönsterrutan. Hon pressade handen mot. Vattendropparna sipprade ner längs glaset i ett isande vinande ljud, ekon av skratt tycktes hänga i luften, födda där dropparna mötte snön.
Men hon hörde inget av det. Istället höjde hon volymen i lurarna och fortsatte lyssna på samma toner som alltid, en värld där alla toner klingar metall.

Ny Skrivarlya

2011-01-13T13:05:00.004+01:00

Vi tapetserade om i höstas, varpå jag bytte ner mitt skrivbord i fråga om storlek, bytte plats på hela härligheten och sen har det tagit en stund att bo in sig. Nu börjar jag känna att det känns färdigt, även om jag skulle behöva en lampa.

Så här ser i alla fall i min skrivarlya ut just nu:

Men vad är nu det här för konstiga prylar?

- Skrivböckerna. Jag skriver bäst för hand och har lovat mig själv att bli ännu bättre på det. Saker blir nämligen färdiga då.

- Draken, som saknar bättre namn, är tänkt att agera väktare för mina sagor och vakta så att jag inte spelar alldeles för mycket datorspel, eftersom spelhåla är skrivbordets andra funktion. Böckerna bakom honom är Poems from Lord of the Rings, Lady Cottingtons Pressed Fairy Book och Frithiofs Saga. Tänkta som inspiration, så klart. Här finns också en bild på min guddotter, som nästan alla mina sagor skrivs till.

- Datorerna, båda vita, går under namnen Snövit (laptopen; 13,3 tums MacBook med ett par år på nacken) och Snödraken (stationärt spelmonster som jag faktiskt byggt alldeles själv). Det är Snövit jag bloggar och skriver allt datoriserat på.

- CD-tornet, som rymmer det mesta av min musik. Jag lyssnar gärna medan jag skriver, på vad beror på humör och vad jag försöker skapa. Nightwish, Opeth och Clannad är stora favoriter just nu. Här bor också min kamera, som på många sätt kompletterar det jag misslyckas fånga i ord.

- Sweden Rock Magazine. Kanske den enda tidning i Sverige som jag skulle offra blod, svett och tårar för att få jobba på.

Nu när detta är i ordning kanske resten kommer efter. Just nu går mina ord mer åt till tankeverkstad än till att bli faktiska berättelser. Tur det är nytt år så man måste ta nya tag igen.

En skatfjäder i hatten

2010-11-03T18:33:00.006+01:00

Jag snubblade just över en trevlig nyhet: jag har vunnit Catahyas drapatävling!

Eftersom jag inte gärna dubbelpostar mina alster får ni vackert läsa min drapa Istället för älvstoft här. För er som inte är bekanta med tävlingen, så var temat fåglar, med undantag för korpar som varit det en annan gång.

Så varför handlar min drapa just om skator?

Självklart för att jag har en lite speciell relation till dem, uppvuxen med ett skatbo utanför fönstret som jag är. Jag har alltid sparat på gnistrande, skimrande skatfjädrar och älskar ljudet av deras skratt. Ska vi nämna mer mystiska saker så är det som så att skatan är ett utmärkt totemdjur för alla som vill skapa magi med ord.

Dags för NaNoWriMo!

2010-10-19T12:05:00.004+02:00

Senaste veckan eller så har jag funderat på det här med NaNoWriMo. För er som inte vet, så är det en tävling som pågår under hela november, som går ut på att tävla mot sig själv och skriva ett utkast till en bok på 50 000 ord. Priset består i att man kan ge sig själv en rejäl klapp på axeln efteråt och ett intyg som kan skrivas ut från internet.

Jag har vetat om att NaNoWriMo finns rätt länge, men alltid lyckats missa det, och kommit på runt sista veckan att jag glömt det ett år till. Men inte i år. Jag gjorde just mitt deltagande smått oåterkalleligt, genom att skaffa ett konto, och detta dessutom ett par veckor innan det är dags att köra igång. Så jag kanske rentav hinner förbereda mig också, och bestämma vilken bok-idé jag är mest trött på att ha skvalpande i huvudet.

Säkert tycker någon nu att hela grejen låter som ett jippo eller bara verkar allmänt fånig.

Inte behöver väl en riktig författare en anledning att skriva?

Jag svarar gärna nej på den frågan, särskilt med tanke på att jag skrivit mer än på flera år sista månaden (även om lite av det har varit skönlitterärt, se ännu en anledning att vara med!). Däremot är NaNoWriMo ett sätt att betrakta sig själv som just en skrivande individ, och kanske börja ta hela saken på lite mer allvar. Om man vill kan man se det som en månads praktik, och troligen insikter, i hur man faktiskt går tillväga för att skriva en bok.

Dessutom är skrivande ofta en väldigt ensam syssla. Under november får man äran, ja privilegiet vill jag till och med kalla det, att skriva samtidigt och lika intensivt som andra drömmande berättare världen över. Istället för att sitta själv på kammarn och fnula med orden deltar man i en gemensam kraftansträngning. Möjligheten att faktiskt lyckas, och ta ett stort kliv framåt på den knaggliga stigen mot att få se sina ord i tryck, gör ju inte saken sämre.

Mot eller emot

2010-10-11T17:30:00.006+02:00

Jag lärde mig precis något nytt! En såndär sak som säkert någon svenskalärare försökt banka in i skallen på mig och som man omedvetet skriver efter fast man inte kan sätta ord på det.

Alltså har jag nu svaret på frågan:
När ska man använda mot och emot?

Kanske är det bara inbillning, men det känns som att jag använder ordet mot betydligt oftare än emot när jag skriver något. (Säkert kan detta kopplas samman en del med min hatkärlek till svartklädda ungdomar i en viss sub-kultur, omnämnda i singular bestämd form eller något ditåt.)

Om man slår upp orden i Svenska Akademins Ordlista står det så här:

mot prep. o. adv. efterställt används mest emot, t. ex. ta emot

emot prep. o. adv. adverbet används mest efterställt, t. ex. ta emot

Båda kan alltså användas som riktningsangivare mellan personer, saker eller platser, och sammankopplade med ett verb. En fingervisning om vad som är lämpligt när hittas i Språknämndens Frågelåda: emot används ibland när föregående ord slutar på konsonant och i första hand när uttrycket är kopplat till ett verb, medan mot används överallt annars. Jag skulle även vilja tillägga att det senare gör sig bättre när ordet innan slutar på vokal.

Exempel:

Han kämpade emot när draken lyfte upp honom. (tillsammans med verb)

Låt mig få känna din värme mot min hud. (slutar med vokal)

Drottningen är emot kungens förslag. (slutar med konsonant)

De byggde sin stuga mittemot slottet. (emot i sammansatt ord)

Nu rider vi mot Nangijala! (slutar med vokal)

De flög mot solnedgången. (här borde alltså emot gälla, men jag vill hävda att mot är klart vanligare som så här tydlig riktings-pekpinne)

Ganska enkelt alltså, i alla fall till sista meningen, där man snarare får väga modernt mot lite äldre språkbruk.

En fantasti(s)k hög!

2010-10-05T16:29:00.006+02:00

Detta är mina samlade texter jag från Catahya, där jag hängt i omgångar och under olika namn sen 2003. Jag har tänkt skriva ut dem ett tag, så de inte försvinner på något märkligt sätt. Det rör sig om 10 noveller och 26 dikter, varav ett enda verk är på engelska. Antalet kommentarer, som tyvärr inte kom med i utskriftsversionerna av texterna är utan underdrift ett hundratal.

Plötsligt blev det väldigt tydligt hur mycket jag faktiskt skrivit genom åren.

Jag vill ofta påstå att det viktigaste för svensk fantastik är att vi som ägnar oss åt att författa det gör det på just svenska, och vågar tro att det finns människor som vill läsa ändå. Just nu känner jag att det verkligen är så lite extra tydligt. Ingen kan heller försöka hävda att jag inte skapar som jag lär.

Dessutom blir jag grymt sugen på att skriva mer och sammanställa något som kanske kan visas upp i tryckt form.

Att hitta motivationen

2010-09-28T11:59:00.013+02:00

Jag har pysslat med en hel del funderande sista dagarna, och inte riktigt så mycket skrivande som jag lovade mig själv häromsistens. Anledningen är att jag började rota runt i gamla berättelser som inte blivit klara, utkast som inte är färdiga och lappar med lösryckta meningar och stycken som inte hittat någonstans att ta vägen än.

Detta har lett till en insikt.

Inspirationen är inget större problem för mig, däremot kanske motivationen är det?

Det verkar i alla fall inte bättre än att jag kommer på saker mest hela tiden, men sällan hittar något som får mig att faktiskt sätta mig ner och göra något av dem. Tidsaspekten kan vi räkna bort, för tid finns alltid om man verkligen vill något (och jag lägger skrämmande många timmar på att göra inget särskilt varenda dag). Ork har jag som regel mer än gott om, även om det så klart finns perioder när det mesta känns tungt och risigt. Bästa sättet för mig att ta mig ur dem är dock att göra saker, det är jag väl medveten om, och skrivande är i högsta grad en sak som får mig att må bättre.

"Orden har alltid funnits där för mig när allt annat sviker", som jag uttryckte det så tjusigt någonstans.

Problemet ligger kanske i att jag ofta verkar leta efter yttre motivation till mitt skrivande, i form av diverse tävlingar, samt antal kommentarer på bloggar och skrivarsidor. När detta inte finns eller uppnås avstannar helt enkelt skrivandet, eftersom ingen bryr sig.

Mina grubblerier har därför lett till en rad förslag på hur man kan hitta sin egen motivation, oberoende av andra.

- Sitt någonstans där det finns ett värde i att fånga ögonblicket när du skriver, lika mycket som vad du skriver. Välj och påverka din miljö efter vad du vill författa.

- Skriv för hand hellre än på dator. Då blir det svårare att publicera något i stundens infall och fastna i jakten på respons och erkännande istället för bara att skriva vidare.

- Gör det vackert. Var inte rädd för att prova på kalligrafi när du diktar, välja ett papper som inte är vitt om du skriver ut och testläser något, eller köpa en lite dyrare skrivbok som du verkligen tycker om. Det kan öka känslan för det du skriver något oerhört.

- Försök hitta den stund på dagen då du har lättast att stänga av allt annat och bara kan ägna dig åt dina ord. För mig är det på kvällstid, men jag kan också ha riktigt kreativa förmiddagar om jag inte har en massa jag borde göra under dagen.

- Omge dig med annat skapande och andra skapare. Läs det andra skriver, titta på bilder, dränk dig i musik och var inte rädd för att påpeka för någon att du tycker om det ifall du har möjlighet. Till detta är internet utmärkt, jag har en liten samling författande vänner som kan peppa mig med sina vedermödor mer än något annat.

- Våga tro. Om andra kan så kan du också. Det kan kännas hisnande att tänka så till en början, men det är en bra känsla, jag lovar.

Nu ska jag bara lyckas leva lite mer så här själv, så får vi se vad som händer. Men hur kan man inte bli motiverad av att sitta här?

Drapa V

2010-09-19T17:41:00.001+02:00

Det sjöng i seglen, smekte masten och virade in sig bland tamparna. Hon tog ett djupt andetag av den salta luften, lät händerna glida längs relingen.

Äntligen.

Hamnen var snart bara en strimma, ett blekt minne bakom dem. Det var som att vakna upp ur en lång dvala.

- Vilka är dina order, kapten? frågade den träbente mannen vid hennes sida.
Hon strök svetten ur pannan och tog en djup klunk ur den en gång stulna flaskan hon balanserade mellan fötterna.
- Vi seglar, ditåt, pekade hon med handen.
- Varför just västerut?
- För att vi kan! utbrast hon nöjt.

Detta var frihet.

Tills jag skaffat ett riktigt jobb

2010-09-16T22:19:00.004+02:00

Det snurrade rätt många tankar genom mitt huvud under gårdagen, och jag är fortfarande inte helt på det klara med vad som hände. Men låt oss säga att jag känt mig mer och mer "full i fan" allteftersom idag har framskridit.

Kanske är jag bara grymt inspirerad av Neil Gaimans presentation av sig själv på Twitter:

"Will eventually grow up and get a real job. Until then, will keep making things up and writing them down."

(För den som missat det så är jag numera helt utan jobb och har all tid i världen...)

Resultatet är hur som helst slående, plus att jag har en rad mer än lovligt galna planer för mitt skrivande framöver. I korta drag:

Analysera mindre, SKRIV mer!

Skrivet dag: 3 412 ord + ett stycke blogginlägg + ett brev + en drapa (som dock ska filas lite mer på innan den dyker upp här)

Catahyas novellsamling och det där med att tro på sig själv

2010-09-15T22:55:00.004+02:00

Idag nåddes jag av nedslående nyheter, när Catahya tillkännagav författarna till sin nästa novellsamling. Jag är inte en av dem.

Deras första antologi Drömskärvor var ett av de första tillfällena när jag fick se en av mina texter i tryck. Novellen ifråga, "Odens andetag", byggde på en gammal skoluppgift, som min vana trogen växt utanför ramarna. Den var dock inte särskilt skriven för tillfället, och är så här i efterhand heller inte särskilt högpresterande på något litterärt plan.

Novellen jag skickade in denna gång skrevs specifikt till denna antologi, självklart med en djupsinnig tolkning av temat. Den är skapad ur något som i alla fall då kändes både mäktigt, mystiskt och vackert. Värt att berätta helt enkelt. Min känsla var att jag hittade en bra ton att göra det med, något som liknar hur jag faktiskt vill skriva. Inte blir det sämre av att den är en tråd i en väv av sagor som alltmer närmar sig varandra och kan komma att mynna ut i något mycket stort.

Men likväl står jag här.

Självrannsakan väntar.

Berättar jag fel saker, eller berättar jag dem 'bara' på fel sätt?

I mitt huvud gror en rad verkligt stora idéer, av det slag som jag föreställer mig mynnar ut i böcker snarare än drapor. Jag drar mig dock för att sätta mig ner och hugga tag i dem ordentligt. Dels vet jag hur mycket tid och kraft de kommer att ta, jag har skrivit ett regelrätt bokmanus tidigare. Dessutom är jag rent ut sagt livrädd att det hela ändå ska mynna ut i ingenting, när förlag och tänkbara läsare väl fått säga sitt.

Att skriva böcker har varit min klarast lysande dröm sedan jag lärde mig skriva, och läsa för den delen. Misslyckas jag så är det alltså inte bara ett litet snedtramp på den där vägen som folk kallar livet, utan markens fullständiga försvinnande under mina fötter som väntar.

Och ändå vet jag att man någon gång måste våga, för det är ju som Skorpan Lejonhjärta säger:

"Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort."

Mod är inte frånvaro av rädsla, utan att trotsa den. Alltså letar jag genast reda på en poesitävling som tidningen Avsikter håller i som ett envist försök att behålla tron på mig själv.

Att se för mycket när man bara vill läsa

2010-09-10T13:08:00.002+02:00

Någon läste en gång ett citat för mig, källan glömd, men med andemeningen något hitåt:

"När du som fantasy-författare måste börja be om lov, och måste be läsaren snällt att tro på dina magiska skapelser, så är du ute på riktigt riktigt tunn is."

Självklart måste man göra detta i någon mån, men frågan om någon är beredd att tro på det du skriver är egentligen redan besvarad när denne någon öppnar din bok. Vill inte personen tro eller i alla fall försöka tro att din magiska värld är verklig så kommer den ju troligen inte ens så långt som till fantasy-hyllan.

Anledningen till att jag våndas över detta just nu är att jag börjat inse vidden av hur olika man kan beskriva saker, både vad gäller ordval, längd och stil. En dålig beskrivning är alltså inte längre detsamma som en kort och vag. Snarare tuggar jag fradga när det dyker upp saker som bryter berättelsen tvärt av för att istället rabbla smådetaljer.

Kan man alltså beskriva något för mycket?

Första gången jag tänkte tanken var när jag började läsa om Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor för ett par år sen. Detta är en bok som jag fortfarande älskar, episk som den är, men ändå har svårt att läsa just för att den ack så hisnande berättelsen stundtals trängs undan av stora mängder vackra ord.

Och vackra ord är ju alltid vackra, men det betyder inte att de alltid fyller sin plats väl.

Samma fenomen, som jag för mig själv börjat kalla obalans, är ganska vanligt i fantasyböcker i allmänhet, och i diverse texter publicerade på nätet i synnerhet. Det är alltså så enkelt att man kan begrava berättelsens röda tråd med trams, så till den grad att det kvittar om den är en simpel sytråd eller av ädelt guld.

Och om man berättar och beskriver allt in i minsta detalj, så visar man också lite eller inget förtroende för läsarens förmåga att själv förstå hur saker hänger ihop och ser ut. Fantasin, som är tänkt att gynnas av läsandet, får inget spelrum alls, och det som är tänkt att vara ett äventyr blir helt enkelt upprabbling av fakta.

Sen kan förvisso beskrivningar rädda upp något halvdant, vilket tar oss ett skutt till filmens värld.

Storfilmen Avatar är helt lysande, på ett sätt som får mitt hjärta att bulta hårdare, men det beror mycket lite eller inte alls på att den har ett högtflygande manus. Här är det istället beskrivningen av planeten Pandora med växt och djurliv som är det väsentliga, berättelsen är ganska sekundär i förhållande till upplevelsen att man sett en helt annan värld.

När det kommer till läsning är dock detaljrikedom en helt annan sak, eftersom bilderna målas upp i läsarens inre och inte på en bioduk.

Ett visst mått av detaljer gör att bilden klarnar och får liv, men det finns för mig en tydlig gräns för när de istället börjar orsaka förvirring. I värsta fall tar inte beskrivandet slut här, utan fortsätter, med resultat att jag skumläser dravlet i jakt på det väsentliga som för historien framåt. Mitt engagemang är alltså mer knutet till att det finns något spännande än vackert att fästa tankarna i. Skönheten hittar jag själv, om den finns där, och detta hellre i berättelsens tema eller slutkläm än i hur någon eller något ser ut.

Min slutkläm är detta:

Att leka med ord kan ske på mycket mer intresseväckande sätt än att vira in den där tråden i tunga glänsande tyger.

Drapa IV

2010-09-07T13:13:00.002+02:00

Det är sådana vindstilla kvällar vi går ner till sjön och söker efter silverljus från solen innan det förvandlas till guld. Vi samlar och sparar det i flaskor tills när vintermörkret ligger som tätast.

Så varsamt smeker fjärilarna våra händer, så mjukt kittlar blommorna mot bara ben. I tystnaden hör vi trädens årsringar växa. Stilla, sakta. Envisa björkar som liknar oss.

- Jag önskar att det alltid kunde vara så här, säger du.
Kliar ett myggbett på hakan så skäggstubben frasar.

- Det är alltid så. Vi är sommaren när vi vill, viskar jag och sveper dig in i mina solblekta lockar.

Namnlösa titlar

2010-08-18T16:43:00.004+02:00

Jag beslutade nyss att draporna här numera kort och gott heter Drapa följt av ett nummer. I romerska siffror eftersom det ser stiligt och bildat ut. Detta för att minska eventuell förvirring om vilket typ av inlägg det rör sig om.

Det hänger också ihop med min bristande förmåga vad gäller det där med att komma på bra namn på det jag skriver. Jag hänvisar allt som oftast till mina alster, både mentalt och när jag ska nämna dem i något sammanhang, som den där om bla bla etc (som självklart står för något framträdande drag i handlingen).

Kanske är jag lite för medveten om att folk kan döma innehållet efter titeln. En bra lockar till läsning, medan en dålig kan avskräcka. Kan det vara rädslan att berättelserna inte ska leva upp till de tjusiga namnen vi gärna ger dem som dräper många av dem innan de ens hunnit börja?

Jag har uppriktigt svårt att sätta namn på en berättelse i ett inledande skede, eftersom den då låses fast vid något. Mina idéer är av det högst vilda, spretiga och ständigt växande slaget, så att försöka begränsa och tukta dem alltför tidigt leder bara till borttynande. Och fast jag gärna vill se mina drapor som något avslutat och färdigt, är jag väl medveten om att mer kan komma ur dem om man låter dem gro en stund.

Att välja titel är ganska ofta det absolut sista jag gör, och jag har en hel hög med dokument namngivna med enstaka ord i stil med X, OLO och Mörkl liggande. Vad jag i slutändan väljer att kalla dem blir på detta vis något av pricken över i, eller det dramatiska sista raspet mot pappret när poeten till slut skrivit slut på sitt blodsbläck och faller död ner.

Den här bloggen är ju dessutom tänkt att handla mer om själva skrivandet än resultatet av det, så det här känns som en bra väg att gå.

Drapa III (eller, en gammal idé som återuppstår)

2010-08-17T16:05:00.002+02:00

Där är skrapandet på andra sidan väggen. Igen. Ljudet som inte borde finnas. För på andra sidan finns bara hennes tomma, tysta vardagsrum, i hennes egen lilla lägenhet. Hon kryper längre in under täcket. Lyssnar. Där är det igen.

Är det något som försöker komma in, eller ut?

Hon tassar upp ur sängen, lägger örat mot. En väggs tystnad, en vild tanke som slagit rot. Revan i tapeten. Var den verkligen där när hon flyttade in? Hårda hjärtslag. Hennes fingrar som drar i det trasiga, öppnar, släpper in en solkatt.

Vinddrag.

På andra sidan väggen är det ännu inte natt.

Den mystiska inspirationen

2010-08-09T22:25:00.004+02:00

Den här veckan är jag ute på äventyr, mer än sjuttio mil hemifrån utan att gå in på detaljer. Trivseln är total, men utrymme att skriva finns inte riktigt. Och självklart började saker lossna på allvar lagom till det var dags att åka bort. Så nu snurrar kuggghjulen i huvudet utan att oljespillet som kommer ur dem har någonstans att landa.

Detta är så klart inte så mycket att göra åt, om jag inte är beredd att offra tid som är tänkt till andra viktiga saker, vilket jag inte är.

Varför infinner sig inspirationen så gärna när man inte alls har tid med den?

Jag ser gärna inspiration som en delvis yttre kraft som inte är så lätt att påverka som vissa vill ge sken av. Den är ofta kopplad till mängden energi man har som individ och i livet just för tillfället, men långt ifrån alltid. Att man kan få mer än man mäktar med är i alla fall för mig ett välkänt faktum. Jag tror också att man genom att enträget gynna denna kraft, och jaga ord, bilder eller toner (eller vad det nu är som kommer ur ens kreativa stunder) kan öka chansen att inspirationen uppenbarar sig och får maskineriet att snurra, mystiskt, av sig själv.

Detta eftersom inspiration bevisligen är nyckfullt.

Jag kan sitta i dagar och försöka skriva något, utan att komma någonstans alls. Sedan i ett läge där jag inte alls har tid, ork eller möjlighet att ta vara på den så uppenbarar sig en hel berättelse. Början, slut och saker däremellan som inte kan skrivas ner där och då. I värsta fall leder det till att de aldrig skrivs ner, ibland till att idén snurrar runt så många varv i mina tankar att den blir genomgående lysande när jag väl får möjligheten att skriva ner den.

Kanske är det just därför inspirationen beter sig som den gör: vissa saker mår bäst om man jagar dem en stund innan man fångar dem.

Att försöka bryta ner och arbeta igenom något som inte är färdigt ens i huvudet kanske rentav är dumt rakt av, eftersom man har en tendens att fastna i tjusiga ordlekar snarare än de saker som för berättelsen framåt. Det där andra, tjusiga och eleganta, är ju lättare att lägga till i efterhand än att gå motsatt väg och försöka tillsätta nerv till något dött.

Jag önskar att jag kunde säga att jag hade en lösning på det hela, och det har jag även om jag inte lovar att det fungerar för alla andra.

Vart jag än åker, vad jag än gör, ser jag till att ha med mig i alla fall en penna (saker att skriva på kan alltid trollas fram om nöden kräver)! Jag har också utrustat mig med en anteckningsbok, maskerad som almanacka, men med gott om rader till annat än jobbtider och annat vardagskrafs. Här samlar jag meningar som lockar mig att bygga vidare, namm värda att utforska och annat som visar sig kapabelt att knuffa igång de där rätt tröga hjulen i mitt huvud.

Antal ord idag: 0 (men många tusen i mitt huvud)

Drapa II

2010-08-04T17:14:00.005+02:00

- Du borde inte ha kysst mig, sade hon.
Ändå dröjde hennes hand i hans hår, armen om hans nacke.
- Nej, jag borde låtit bli, instämde han med metallsmaken kvar på tungan. Han kände hur hon darrade. Njöt av månskenet som blänkte i hennes ögon när han svängde henne runt, fallande till marken.

Kall jord mot naken hud. Det var alldeles för lätt. Slutet bara ett andetag bort.
- Vad händer nu? frågade hans trötta röst.
- Du får min evighet. Vår evighet.

Han svalde den sista smaken av blod. Lät det som redan borde varit dött fly, födas igen ur hennes leende.

----

Cred till Nattväsen som var den första text någonsin som väckte min lust att skriva om vampyrer.

Talstreck och tassklös

2010-08-03T15:21:00.006+02:00

En sak jag klurat på rätt länge är hur man egentligen beter sig om man skriver med citationstecken, som jag föredrar att kalla tassklös. Frågan har också blivit högst aktuell eftersom det bokmanus jag korrläser är fullt av dem.

Jag själv skriver nästan uteslutande med talstreck, eftersom jag tycker att det ger texten ett renare och luftigare utseende. Texten upplevs alltså ofta som mer lättläst, särskilt om den läses på en skärm, och detta är ju något jag eftersträvar. Många hävdar dock stora fördelar med tassklös både som författare och läsare, eftersom det blir väldigt överskådligt vad som är en replik och inte. Detta hävdar jag i min tur inte är något problem om man kan skriva någorlunda och tänker sig för med radbrytningarna i sina dialoger.

Om man skriver med tassklös istället för talstreck gäller dock följande:

"Alla repliker ska vara omgivna av tassklös, så här."

"Man kan stoppa in beskrivande meningar i replikerna", som med talstreck, "men då ska det som inte är replik vara inneslutet av kommatecken eftersom det är en egen sats i meningen."

Lägger man fram en replik så här: "Så börjar den med stor bokstav fast det ser ut som en enda mening."

"Vill man citera 'någon annan' i repliken, så blir det annat klös på det hela så man kan hålla isär vem som säger och vad någon har sagt."

Man behöver inte heller ny rad när någon börjar prata. "Detta skiljer sig från dialog med talstreck."

Någon skillnad finns alltså, men det är i grund och botten en klassisk smaksak.

Vill man läsa mer om detta så hittade jag ett inlägg på Berättarskolan.

Drapa I

2010-08-03T10:12:00.003+02:00

Det var den natten dimman rullade in, tyst och våt. Vi pressade näsorna mot fönstren för att se den smyga in mellan byns små stugor. Den fick allt att suddas ut, tryckte sina grå händer mot andra sidan glaset som vi täckte med imma.

- Gör inte sådär! förmanade mor. Dimman bringar otur.

Vi lyssnade inte. Kände dimslöjorna sträcka sig efter oss, men var helt säkra på att de var lika mycket ett spöke som gammelgubbens historier.

Mor rynkade pannan och sa inte ett ord mer.

Någonsin.

För när dimman återvände ut till havs tog den alla våra ljud med sig.

Mitt blandband

2010-07-21T18:50:00.003+02:00

För ett tag sen förälskade jag mig i en bok för 19 kr. Den hittades i ett reaställ en sån där dag när man dräller runt planlöst på stan, orsakade gåshud när jag läste på baksidan och öppnades bokstavligen så fort jag kom utanför affären.

Jag trodde att det rörde sig om en ren snyfthistoria, men pratar i efterhand hellre om den som en bok om att vara ung och älska musik. För den nyfikne finns mer att läsa här. Den svinigt billiga penningen betalade jag på Akademibokhandeln, 139 kr kostar den på Bokus, om ni nu skulle bli sugna på allvar.

Den här boken, den första jag köpt på alldeles för länge, inspirerade mig på högst oväntade sätt. Mitt avstannade sökande efter ny musik har tagit ny fart, och dessutom sparkat en så lysande idé i huvudet på mig att jag nu börjar skriva mitt första självbiografiska alster. Någonsin.

Betyder det att jag håller jag på att bli gammal?

Troligen inte. Men tanken är den att jag ska välja en låt för varje år jag levat (inte nödvändigtvis representativ för ett år i mitt liv, men för att begränsa antalet) och tänka över hur jag egentligen hamnade i på just den här punkten livet.

Låtvalen har jag våndats över i en månad eller så. Beslutsångest, som sagt.

Men idag har jag bestämt att min setlist är så pass klar att jag kan börja spåna på själva texten. Det lär visa sig vilka låtar som är lätt att skriva om och inte, är tanken. Vad resultatet blir är ännu högst oklart, likaså vad det är tänkt att vara bra för. Men det är hur som helst dedikerat till Rob Sheffield, som lyckades påminna mig än en gång om hur mycket jag älskar musik.

Antal ord idag: 1 037

Drapor och sommartid

2010-07-15T15:52:00.003+02:00

Av någon anledning har jag mycket svårt att få saker gjort med mitt skrivande just nu. Det kan bero på att jag korrläser en bok åt den här tjejen, att jag kommit igång med att läsa böcker igen eller att det helt enkelt är sommar. Sommaren är ingen bra tid för min kreativitet. För det första smälter min hjärna vid temperaturer över tjugofem grader, för det andra finns alldeles för mycket annat som lockar mig bort från funderandet och skapandet.

Min lösning på sådana problem är enkelt, och stavas drapa.

En drapa är en kortnovell på etthundra ord, ofta med motiv från genren fantastik. Namnet är ursprungligen en form av fornnordisk skaldedikt och typen av text är ypperlig för att fånga idéer som susar förbi i sommarvindarna (eller andra gånger när man saknar tid och ork).

Sedan jag skrev min första drapa har de blivit ett återkommande tema i mitt skrivande. Dels går de hyfsat snabbt att skriva, men de motionerar också hjärnan ganska duktigt då ordmängden är så exakt bestämd. En stor fördel för mitt sätt att tänka och vara är också att de blir mycket direkt avslutade när de hundra orden är förbrukade och fångade på bästa sätt.

Det rör sig alltså om en hel berättelse i en liten förpackning.

Jag har rentav börjat se drapor som det ultimata sättet att skriva för webben. Den begränsade längden gör dem högst smidiga att läsa framför en skärm och den slagkraft en riktigt bra drapa har gör dem på intet sätt till mindre berättelser än långa följetonger.

Planen är att några stycken ska dyka upp här framöver.

Vikten av tid och mängd

2010-06-28T21:49:00.007+02:00

Sista veckan har jag funderat en del över hur ofta och hur mycket jag behöver skriva för att inte tappa stinget och lyckas hålla mig kvar i flödet. Livet som timanställd med obekväma arbetstider, sambo och halv-toka gör att planering och rutin för hur mina dagar ser ut allt som oftast saknas helt.

Jag lever sen ett halvår tillbaka eller så efter mottot: Allt du gör med ord gör skillnad.

Detta inkluderar allt från att föra dagbok, blogga, chatta och skriva i forum. Jag är av åsikten att om man tar som regel att välja sina ord väl i dessa och andra sammanhang där skrivande förekommer så påverkar det också stunden när man sätter sig ner och försöker fånga en sammanhängande berättelse. Om man tänker på sina ord i vardagen blir de lättare att fånga när man försöker fånga det också inte helt vardagliga.

Men hur mycket ska man egentligen skriva för att det ska finnas där som en röd tråd i ens liv, och utan att framstå som fånig när någon frågar om saken?

Jag skriver varje dag i ovanstående situationer och i en del andra. Gärna för hand, och då ofta med komplimanger riktade mot min i mina egna ögon fortfarande högst barnsliga handstil. Jag har dessutom som vana att fånga meningar som svävar förbi ryckta ur intet på för stunden existerande lappar eller i min kalender, utrustad med gott om plats för sådant. Dessutom läser jag en del böcker och väldigt mycket annat.

Orden är alltså högst närvarande i mitt liv.

Det stör mig ändå en smula att den tid jag lägger på att fokuserat berätta saker är så liten i förhållande till allt det där andra.

Jag har försökt att sätta upp ramar för det hela, i stil med "så här mycket ska jag skriva om dagen" eller "så här länge ska jag skriva varje dag". Detta resulterar dessvärre oftast i en kamp mot mig själv och mina egna höga krav och förväntningar på resultat, som slutar i kreativ förstoppning.

Kreativitet är för mig en helt spontan kraft, som ofta dyker upp när man minst anar det. Den är medryckande, intensiv och vild. Alla försök att tämja den verkar alltså dömda att misslyckas, eftersom den då helt förlorar sin tjusning.

Därför fortsätter jag alltså bestämt hävda att det går att få saker gjort även utan fasta rutiner och regler för hur och när skrivande bör ske.

Jag fångar hellre skrivarstunden när den uppenbarar sig, trots det smått sporadiska i det och trots att det går stick i stäv med vad många professionella skrivande människor predikar. På något sätt måste det jämna ut sig i längden, eftersom de där dagarna när man verkligen skriver ner saker ofta blir desto längre och måste vara mer produktiva än de som bara innehåller slött ordhafsande som sker i bestämda portioner.

Dessutom är jag övertygad om att det är ett långt bättre sätt om man vill se sina ord som ett förnöjsamt slitgöra snarare än plikt.

Antal ord idag: högst okänt, men bör vara ett par tusen efter födelsedagsförfattande och tre blogginlägg

Nytt projekt: Hästminnen

2010-06-15T17:00:00.004+02:00

Idag har jag efter en promenad och lite prat med en ponny utanför Djur och Kul-gården i Torvalla lyckats ta tag i ett projekt som gnagt på mig länge.

Jag har börjat samla ihop mina minnen efter över 15 år på olika hästryggar. Än så länge mycket planlöst och mer tänkt för att skänka sinnesfrid i mitt nu ack så hästlösa liv, men kanske en gnutta inspirerat av Chrisse Fagerströms Stallhistorier som jag började läsa för säkert hundrade gången härom kvällen.

Skrivandet sker i en stilig vit skrivbok som syns nedan. Jag köpte den för ett bra tag sen och har sparat till något särskilt. Omslaget är dessutom gjort i något slags fejkat läder och verkar tåla en del. Uppmaningen att ta med den till ut till någon plats där man kan lukta häst är alltså uppenbar.

Antal ord blir idag antal sidor eftersom det är lättare att räkna: 4,4

Ny layout!

2010-06-15T16:54:00.005+02:00

Bloggen har som synes fått en fullständig make-over.

Jag kunde helt enkelt inte motstå att omge mina ord med rader av böcker om det dessutom innebär lite lek med Bloggers nya designverktyg.

Konsten att fortsätta

2010-06-11T16:29:00.005+02:00

För ett par dagar sen dök en mening upp i mitt huvud.

Träden är skuggor som dansar över hennes ansikte.

När jag skrev ner den dök det upp några meningar till, som blev ett kort stycke, följt av ett annat kort stycke. Självklart bara beskrivande en förvisso mysig plats och scen, men helt utan sammanhang med något större.

Detta har varit ett rätt vanligt utgångsläge för allt jag börjat skriva på senaste året, den här gången dessutom ännu mer tillkrånglat eftersom ännu ett stycke tydligt behövdes mellan de två redan existerande för att de skulle knytas samman med en tjusig rosett. Av erfarenhet vet jag att detta utgångsläge troligen leder till ingenting mer. En halv sida text som skapar stämning, presenterar en karaktär och sedan inte kommer vidare.

Jag vet inte varför det uppstår, för början på berättelsen hittar jag bevisligen. Och berättelser i både stora och små sammanhang spökar i mitt huvud utan att komma ut. Är jag helt enkelt grym på att börja och värdelös på att fortsätta?

Väldigt ofta anser jag att det man skriver på måste vara noga uttänkt, stött och blött, och ha snurrat hela varvet runt i hjärnan för att kunna nedtecknas. Man måste helt enkelt veta vart man ska när man börjar för att kunna ta sig dit. Problem uppstår då jag förvisso tycker om att fundera mycket runt en berättelse innan jag skriver ner den, men älskar magin som uppstår de där gångerna som den drar iväg med en fullständigt och all form av kontroll saknas.

Mitt ultimata skrivande är alltså att fånga just en mening att börja med och sedan se var jag hamnat när jag ledsnar. Bevisligen fungerar det som regel dåligt, även om en del riktigt fina saker kommit ur sådana stunder.

Den här gången, som började med meningen ovan, har dock tagit en smått oväntad vändning idag. Jag har lyckats skriva det sammanknytande stycket utan större problem, dessutom mycket direkt kopplad till en massiv hög med berättelser om Vandrarinnor, som uppstod runt ett skolarbete för mycket länge sedan. Vad som kommer sedan vet jag inte riktigt, men jag vet var berättelsen hör hemma och vilket tema jag smyger runt. I kitteln finns återkommande motiv som jag skildrat i dikter, bilder och lösryckta textsnuttar, så förhoppningsvis är det bara att fylla på så att jag kan avsluta något av det.

Planen just nu går ut på att rota runt bland gammalt material som rör det här och se vad som skriker högst, inspirerar och känns mest avgörande för historian som Vandrarinnorna innesluts i, sett som helhet. Förhoppningsvis infinner sig den där magin bara jag lyckats bestämma så långt, även om det kan tyckas som att jag hyser barnsligt hopp om kreativitetens makt.

Men hur ska man kunna skriva om magi om man inte i någon mån tror på den?

Just nu tror jag stenhårt, eftersom jag nyss lyckades spräcka en barriär som verkat smått skrattretande att komma förbi sista tiden: den magiska första sidan.

Antal ord (självklart utan inlägget inräknat): 542

Om vånda och lycka bland ord, äpplen och annat magiskt

2010-06-10T12:34:00.002+02:00

Detta är ett test som pågår under en månad. Förhoppningen är att det får mig att skriva mer om jag måste rapportera min framsteg någonstans.

Så ja, det här kommer att handla om berättandets ädla konst.

Klassas det som lyckat så kommer bloggen att finnas kvar.

Antal ord idag: 0