söndag 24 maj 2015

Voyage of the Basilisk


En mycket efterlängtad ny bok har till slut hittat sin plats i min hylla. 
Pinsamt nog har jag faktiskt inte hunnit läsa de tidigare delarna i serien (en va riskerna med att samla på böcker), men det går inte att komma ifrån att det är oerhört vackra böcker att se på och bläddra i.

måndag 4 maj 2015

Omslagsmix
































Om man lägger ihop omslagen från mitt senaste bokinköp så ser det ut så här.
Och ja, det är just sånt här som uttråkade sagotanter kan få för sig att syssla med när de borde göra bättre saker.

torsdag 30 april 2015

En riktigt stor bok

Jag var just en sväng på Akademibokhandeln och hittade denna koloss till bok. Den heter Varg bland vargar, är närmare tusen sidor lång och handlar om ett udda par i mellankrigstidens Tyskland.

Jag blir småsugen på att läsa den, som en slags mental fortsättning på Boktjuven, men orkade inte bära hem den i regnet.

Så här i efterhand känns det rätt dumt, eftersom regnväder är så utmärkt att läsa i. Dessutom är det ungefär en evighet sen jag köpte en skönlitterär bok på svenska.


måndag 30 mars 2015

Inbjudan


Inbjudan till hemlig aktivitet, som gavs bort till vänner nu i helgen. Än en gång blev det till att använda sig av passande scrapbooking-papper, och en för tillfället särskilt införskaffad lila ZIG-penna.

fredag 20 mars 2015

Muminspelet

Min syster fick nyss en försenad julklapp, eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Det har nämligen kommit en nyutgåva av Muminspelet med anledning av Tove Janssons 100-årsfirande förra året. Väldigt mycket med det är väldigt fint, som synes av bilderna. Vi spelade det med en hel del nöjda pip, även om själva spelplanen kanske var lite tunn om man tänker sig att den ska hålla för vildsinta barnhänder. 

Det hela är en ganska enkel historia; slå tärningen, flytta rätt antal steg, samla under tiden vackra stenar och snäckor, och se till att få den borttappade nyckeln tillbaka till Muminhuset innan någon annan stjäl den från dig. Emellanåt drar man kort som anknyter till diverse Muminberättelser, liksom så klart alla platser på spelplanen. Det är gott om igenkännanden, spelpjäserna är ursöta och kartan man rör sig runt på fullkomligen sprakar av färg. Men, de där korten ställer faktiskt till det alldeles rysligt emellanåt (särskilt när Stinky kom fram och stal två av mina stenar när jag trodde jag skulle vinna), likaså diverse faror längs vägen. Alltså var det betydligt lurigare än vi räknat med, och bjöd på en rafflande slutspurt. 

Fyra (någorlunda) vuxna tog sig igenom på runt 45 minuter och hann med både skratt och svordomar längs vägen. Alltså kan spelet rekommenderas i lagom dos till Mumin-älskare i alla storlekar.

tisdag 17 mars 2015

Terry Pratchett 1948-2015

Den hade en brinnande elefant på omslaget och den var tung. Första stycket i boken beskrev en värld som bars upp av elefanter som stod på en enorm sköldpadda, formad som en skiva. Jag höll boken länge i mina händer, men eftersom jag visste hur dålig jag var på att läsa på engelska ställde jag tillbaka den på bordet på biblioteket, bland de andra nyheterna som ungdomarna i Alingsås kunde tänkas vara intresserade av att läsa.

Jag var tolv, kanske tretton år, och jag hade just haft min första kontakt med Terry Pratchett.

Bara något år senare tryckte en vän en annan bok med samma namn präntat på omslaget i mina händer, efter att ha förklarat att hon var Farmor Vädervax och att jag var rätt lik en häxa som hette Viväcka. Jag läste den. Jag älskade den. Det var en salig blandning av skratt och allvarsamma tankar, som jag anade hörde ganska mycket ihop med den runda värld jag själv levde i.

Jag hittade den signerade Pratchett-boken som då fanns i en glasmonter på Alingsås bibliotek. Många stunder stod jag andäktigt framför den, hungrande efter att äga något så fullkomligt magiskt. Sedan fortsatte jag läsa, Häxor i faggorna, Döden ligger lågt, Levande musik och en rad andra böcker av samma författare.

I förra veckan, när jag var bortrest och långt från internet, nåddes jag ändå av nyheten att Döden gjort sitt.

Det var som att falla över kanten.

Jag vet att Terry Prachett var sjuk, jag vet att han ansökte om aktiv dödshjälp. Han var den första författaren jag följde på Twitter och jag slutade följa honom för att jag inte orkade läsa, och tänka på, att han alltför snart skulle vara borta. För han hade ett sätt att berätta som inte liknar någon annans, ett sätt att blanda glädje och allvar i en tinktur som dröjer länge kvar på tungan. Det är citat, insikter och lustigheter som ständigt dras upp och återanvänds, för mig även utanför all social media som just nu svämmar över av dem.

I fredags stod jag på SF-bokhandeln framför P-hyllan. Länge. Mina händer skakade när jag insåg att jag aldrig mer kommer få le åt att det kommit ut ytterligare en bok om världen på elefanternas ryggar. Jag höll samma elefantprydda bok i mina händer som då, långt tillbaka på biblioteket i min barndomsstad, men denna gång som pocket istället för en tung inbunden tyngd. Antalet sidor eller det främmande språket skrämde inte längre, men längtan att läsa den fanns kvar. En man som nog var dubbelt så gammal som mig stod bredvid. Han tittade länge på Terrys ansikte såsom det pryder omslaget till A Slip of the Keyboard, innan han drog en avgrundsdjup suck, böjde sig ner och plockade en Pratchett-pocket och gick därifrån. Jag önskar att jag hade sagt något, men ibland saknas orden.

Igår, efter att jag kommit hem och tårögt grävt ner mig i alla hyllningar, hittade jag namnlistan som kräver Terry Pratchett tillbaka från Döden. Den har nästan 30 000 underskrifter. Självklart är jag en av dem.

lördag 14 mars 2015

Om utsikten från en boksida

"Boken är rummet med de många fönstren, som skänker den ensamme läsaren vidsträckt utsikt åt alla håll."


- Knut Kjellberg -

Så stod det som ett citat för veckan i min kalender för ett tag sen, och jag kände att jag ville skriva några rader om det.

Dels för att jag varit mycket ensam i mitt liv, särskilt som barn när böcker var bland de mest tillförlitliga vänner jag kunde hitta. Jag var en slukare, särskilt av hästböcker och indianhistorier. Vackra omslag och illustrationer drog i mig som magneter, fyllde mig med äventyr och drömmar.

Kort sagt visste jag tidigt att vissa böcker är magiska.

Senare lärde jag mig att de även kan vara politiska, bannlysta och lärorika. Bland annat.

Så, jag vill fortsätta med att poängtera med att det är viktigt att läsa, både som barn och vuxen, för att kunna förstå världen runt sig lite bättre. Genom att öppna en bok öppnar vi även förståelsen för andra, oavsett om det rör sig om människor, kulturer eller tidsepoker som ekar in i vår egen framtid. Vi tränar upp förmågan att se fler synvinklar än vår egen, något som verkligen behövs i den ström av media som ständigt omger oss (och som vissa bevisligen skulle behöva träna betydligt mycket mer på).

Visst, en hel del historier finns även på Facebook, Twitter, Tumblr eller Instagram, men det är inte samma sak som att kunna röra vid orden. Det saknas en omsorg, tillförs ett intresse av klickande på rätt länkar och framför allt finns en hets att hinna vidare till nästa sak som är intressant att läsa. Det senare är jag hjärtligt trött på långa stunder efter all tid jag spenderat på internet,

För mig kan och kommer aldrig skärmar kunna ersätta känslan av papper och bläck, ljudet av en bokpärm som slutligt stängs eller doften av nya olästa sidor. Jag älskar helt enkelt böcker som föremål, konstverk och former alldeles för mycket.

tisdag 10 mars 2015

Drapa XIV (Alla hjärtans natt)

Om kvällen tränger sig längtan på.

Så, efter middagen med levande ljus, porlande vin, fladdrande ögonlock och skratt lämnar hon honom. Smyger de trettiosju vindstrappstegen utan knarr. Slukar långa andetag sötma ur dunklet innanför den tunga trädörren.

Hon öppnar skrinet med nyckeln som alltid vilar mot hennes bröst. Skälvande händer rör bland minnen av hur de gjorde henne lycklig. De är hennes för evigt, ändå är hon ingenting utan dem. Deras röda färg har bleknat, venerna  svartnat.

Så många hjärtan äger hon, men ingen äger hennes.

"Valentina?",  hörs hans röst från trappan. Hon tänker att snart är där ett till.








(bild tagen och redigerad av mig, så låt den gärna stanna kvar här)

tisdag 24 februari 2015

En bok jag önskar att jag hade köpt

Vet ni en sak? Jag är fantastiskt duktig på att hitta fina böcker och låta bli att köpa dem. Som den här, som stod på antikvariatet Röde Orm i Göteborg senast jag var där.

Det grämer mig lite. Särskilt när det är gamla böcker som man nog bara få se en gång.

Tur att jag i alla fall hade vett att ta kort på den, så jag vet vad jag saknar.

söndag 22 februari 2015

Sagan om den lilla räven på elskåpet

Det är en gång, en promenad i eftermiddagssol. 
   Först är den bara en svans som sticker upp ur smutsig snö. Hon böjer sig ner och gräver, medan den sprattlar för att komma loss fortare från det kalla och frusna. Sen har hon den, kupar fingrarna beskyddande runt den stela lilla kroppen. Ett ögonblick ser hon rakt in i de små rävögonen, som ser mycket förvirrat tillbaka.
   - Hur länge har du legat här? frågar hon.
   Den svarar inte, men darrar i hennes hand. Genom vantarna kan hon känna hur grusig och bortglömd den är.
   Hon ser sig omkring, som om hon av någon anledning förväntar sig att få syn på det barn som måste tappat den någon gång tidigare i vinter. Fast det är uppenbart att den just töat fram, efter vad som måste varit en evighet av vit kyla.
   Men så klart är slumpen henne inte så villig.

En cyklist som trampar tungt uppför backen stannar till. Han drar halsduken från munnen och ser oroligt på henne där hon sitter på huk med räven i händerna. Den ser han så klart inte, så liten som den är.
   - Är allt bra? undrar han.
   - Jadå, svarar hon kanske lite för artigt.
   Han ler och andas ut.
   - Det är ju så lätt att halka nu, liksom ursäktar han sig innan han fortsätter.
   Hela tiden har räven legat där i hennes händer, tyst och liten. Hon tänkte inte på att fråga om han kände igen den. Kanske är det just hans son eller dotter som sitter hemma i ett av husen uppför backen och undrar vart räven egentligen tagit vägen.
   Men som sagt, slumpen är henne sällan så villig, så kanske var det lika bra.

Det tar emot, men hon vet vad hon måste göra. 
   Försiktigt borstar hon bort det värsta gruset, fast det syns tydligt att den här lilla stackarn skulle behöva ett bad, medan hon reser sig upp för att sätta den på elskåpet just bredvid. Hon ser hur den huttrar till när tassarna möter den kalla metallen, så hon klappar den mjukt på huvudet.
   - Stanna här, så ska du se att någon bättre än jag kommer och hittar dig.
   Räven tittar undrande på henne, men rör sig inte. Kanske förstår den precis. När hon vänder sig för att gå hör hon hur den piper till. Det blåser kallt genom hennes hår och hon vet att om hon ser tillbaka så kommer hon att bli tvungen att stoppa den i fickan, ta med den hem till ett varmt bad och en fin plats i någonstans i bokhyllan.
   Så, hon gör det inte. Det här är ett barns leksak, intalar hon sig. Hon är inget barn längre och det var länge sen hon tappade något.
   Räven piper igen, ännu ynkligare, men hon går ändå. För hon är vuxen nu. Hon plockar inte upp saker hon hittar på gatan för att ta med dem hem längre. Ja, på ett sätt är det sorgligt. Men det är så det är att växa upp.

Nästa gång hon går förbi elskåpet är det för att hon tagit en omväg för att se om räven sitter kvar. Det gör den inte. Hon tittar bakom och runt, men den verkar inte ha trillat ner.
   Bra, då kanske den kom tillrätta, tänker hon. Eller hamnade hos något annat barn som blev glad av att hitta en leksak - bara sådär. 
   Men när hon försöker le, ett så vuxet leende, känner hon mest hur en liten rävlik saknad smyger runt hennes fötter.