lördag 15 augusti 2015

Om skrivboksmagi

Sista tiden har jag tänkt på det här med skrivandet som process. Lite eftersom jag faktiskt (tro det eller ej) håller på att hitta in i den igen (trots alla snårigt igenvuxna stigar), men mest för att jag upptäckt en fälla jag ofta trillar i.

Jag är expert på att påbörja saker och sedan inte kunna avsluta dem.

Sedan går tiden och idéerna de byggde på bleknar bort eller börjar kännas ointressanta. Så, de blir liggande kvar, likt lösa trådar ur en väv - som viftar elakt i en kall vind av förtvivlan över allt jag inte lyckas slutföra.

Men, som jag nyss upptäckt finns ett mönster i det hela. Rentav något att skylla på.

Det här.

Att sitta framför datorn och skriva. Där det går så lätt att öppna ett nytt dokument, skriva en halv sida och sedan flyta iväg till ett annat dokument, spel, eller alla tusen andra ting man kan göra på en dator. Jag ljuger inte om jag säger att jag har hundratals sådana dokument vid det här laget, som är en början, öppningsscen eller något annat som var tänkt att bli så mycket mer.

Vet ni vad det värsta är?

Jag har en känsla av att jag kommit på det här förut, men slagit bort det.

För det känns så otroligt effektivt att skriva på tangentbord från början, så att det går att redigera, stuva om och få en överblick på vad man sysslar med alldeles omedelbart.

Men. 
Magin. 
Dör.

För mig är det som att viljan, åtagandet och lusten att berätta försvinner mellan att jag skapar dokumentet och nästa gång jag öppnar det. Det förvandlas från en (möjligen rätt spännande) resa för att lära känna nya personligheter och platser till något som alldeles för mycket ser ut som ett måste. En vit intighet som bara börjat fyllas med tecken, som bara indirekt kommer från mig - mina fingrar, mina händer, mina tankar.

Det är lätt att vara efterklok, men alla längre texter som inte avslutats på en sittning (likt draporna) som jag skrivit under de senaste fem åren har funnits på papper först. De har fötts ur skrivböcker, bläck och en samling små magiska stunder när allt annat utom skrivandet upphört att finnas till.

De senaste veckorna har jag fått känna den känslan igen, genom något så enkelt som att öppna en skrivbok istället för ett datorprogram.

Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg det längre.

måndag 3 augusti 2015

Drapa XV: Musa

När vi var små och oskyldiga så var min hemliga vän ljus och vacker som en älva.
Grönskande, spirande av skratt och lek.

Så är det inte mer.

Nu är hon lång och skugglik, med mun som biter samman över alla sagor jag inte förmår skriva.
Hon hänger över min sängkant om nätterna och viskar ord som jag inte längre kan förstå.

Ja, hon är skrämmande. Men fortfarande en del av mig. Den del som fortfarande tror att jag kan.

Det är därför jag är så rädd för hennes besök, för jag vet vad alla hennes viskningar betyder.

"Berätta. Allt."

lördag 6 juni 2015

En sagotants vädjan

Det är på pricken tio år sedan jag tog studenten idag. Jag sitter nära åttio mil ifrån där detta firande tilldrog sig, med andra studenter som skrålar in den ljusa midnatten utanför mitt fönster. Min sambo slumrar bredvid mig, hunden snarkar från golvet och Amanda Palmers bok The Art of Asking ligger förväntansfullt på nattduksbordet.

Men jag fastnar i tankar.

På hur allt är och kunde blivit, på verkligheten jag byggt runt mig. 

Så väldigt länge var skrivandet allt jag ville ägna mig åt, kämpa för, leva av. Jag skrev ett bokmanus (som kanske passat bättre att skriva nu när svensk urban fantasy verkar bli en grej), samlade på lappar med idéer och jagade novelltävlingar för att få se mina berättelser i tryck igen. Min nätvaro (ett ord jag lånat av @clownmat) var inriktad på utbyten med andra som skrev, för att utbyta tips, kommentera utkast och samla en egen liten läskrets.

Men sedan kom en lång flytt, miljövetenskap och tusen andra ting mellan mig och orden.

Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har några läsare alls kvar. Självklart har jag följare på Twitter, vänner på Facebook, och en hög mailadresser till skrivande folk och fä. Men, det är som att själva kontakten är bruten, något har blivit alldeles uppdämt. En gren har gått av.

Visst vill jag fortfarande skriva, men jag vet inte om någon vill läsa.

Alltså tryter motivationen, tiden blandas till andra smaker än den av spänningen kring en riktigt lång ordjakt. Jag hör de ofödda sagorna viska, de är röster i ett brus som jag alltmer sällan orkar slå undan. För ingen frågar efter vad rösterna menar, ingen ber mig om mer.

Så därför ber jag dig, om du läser detta, oavsett vem och var du är. Be mig att skriva något. Ge mig ett tema, en titel, en bild, en länk, eller ett enda ynka ord - något som skulle betyda något för dig om det fanns i en saga. I utbyte lovar jag att jag ska väva ihop en, högst troligt smått magisk såsom sagor bör vara, för att försöka berätta något viktigt, vackert eller i alla fall på sätt och vis sant.

Låt mig bli en sagotant igen, om så bara för en liten stund, endast för dig.

söndag 24 maj 2015

Voyage of the Basilisk


En mycket efterlängtad ny bok har till slut hittat sin plats i min hylla. 
Pinsamt nog har jag faktiskt inte hunnit läsa de tidigare delarna i serien (en av riskerna med att samla på böcker), men det går inte att komma ifrån att det är oerhört vackra böcker att se på och bläddra i.

måndag 4 maj 2015

Omslagsmix
































Om man lägger ihop omslagen från mitt senaste bokinköp så ser det ut så här.
Och ja, det är just sånt här som uttråkade sagotanter kan få för sig att syssla med när de borde göra bättre saker.

torsdag 30 april 2015

En riktigt stor bok

Jag var just en sväng på Akademibokhandeln och hittade denna koloss till bok. Den heter Varg bland vargar, är närmare tusen sidor lång och handlar om ett udda par i mellankrigstidens Tyskland.

Jag blir småsugen på att läsa den, som en slags mental fortsättning på Boktjuven, men orkade inte bära hem den i regnet.

Så här i efterhand känns det rätt dumt, eftersom regnväder är så utmärkt att läsa i. Dessutom är det ungefär en evighet sen jag köpte en skönlitterär bok på svenska.


måndag 30 mars 2015

Inbjudan


Inbjudan till hemlig aktivitet, som gavs bort till vänner nu i helgen. Än en gång blev det till att använda sig av passande scrapbooking-papper, och en för tillfället särskilt införskaffad lila ZIG-penna.

fredag 20 mars 2015

Muminspelet

Min syster fick nyss en försenad julklapp, eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Det har nämligen kommit en nyutgåva av Muminspelet med anledning av Tove Janssons 100-årsfirande förra året. Väldigt mycket med det är väldigt fint, som synes av bilderna. Vi spelade det med en hel del nöjda pip, även om själva spelplanen kanske var lite tunn om man tänker sig att den ska hålla för vildsinta barnhänder. 

Det hela är en ganska enkel historia; slå tärningen, flytta rätt antal steg, samla under tiden vackra stenar och snäckor, och se till att få den borttappade nyckeln tillbaka till Muminhuset innan någon annan stjäl den från dig. Emellanåt drar man kort som anknyter till diverse Muminberättelser, liksom så klart alla platser på spelplanen. Det är gott om igenkännanden, spelpjäserna är ursöta och kartan man rör sig runt på fullkomligen sprakar av färg. Men, de där korten ställer faktiskt till det alldeles rysligt emellanåt (särskilt när Stinky kom fram och stal två av mina stenar när jag trodde jag skulle vinna), likaså diverse faror längs vägen. Alltså var det betydligt lurigare än vi räknat med, och bjöd på en rafflande slutspurt. 

Fyra (någorlunda) vuxna tog sig igenom på runt 45 minuter och hann med både skratt och svordomar längs vägen. Alltså kan spelet rekommenderas i lagom dos till Mumin-älskare i alla storlekar.

tisdag 17 mars 2015

Terry Pratchett 1948-2015

Den hade en brinnande elefant på omslaget och den var tung. Första stycket i boken beskrev en värld som bars upp av elefanter som stod på en enorm sköldpadda, formad som en skiva. Jag höll boken länge i mina händer, men eftersom jag visste hur dålig jag var på att läsa på engelska ställde jag tillbaka den på bordet på biblioteket, bland de andra nyheterna som ungdomarna i Alingsås kunde tänkas vara intresserade av att läsa.

Jag var tolv, kanske tretton år, och jag hade just haft min första kontakt med Terry Pratchett.

Bara något år senare tryckte en vän en annan bok med samma namn präntat på omslaget i mina händer, efter att ha förklarat att hon var Farmor Vädervax och att jag var rätt lik en häxa som hette Viväcka. Jag läste den. Jag älskade den. Det var en salig blandning av skratt och allvarsamma tankar, som jag anade hörde ganska mycket ihop med den runda värld jag själv levde i.

Jag hittade den signerade Pratchett-boken som då fanns i en glasmonter på Alingsås bibliotek. Många stunder stod jag andäktigt framför den, hungrande efter att äga något så fullkomligt magiskt. Sedan fortsatte jag läsa, Häxor i faggorna, Döden ligger lågt, Levande musik och en rad andra böcker av samma författare.

I förra veckan, när jag var bortrest och långt från internet, nåddes jag ändå av nyheten att Döden gjort sitt.

Det var som att falla över kanten.

Jag vet att Terry Prachett var sjuk, jag vet att han ansökte om aktiv dödshjälp. Han var den första författaren jag följde på Twitter och jag slutade följa honom för att jag inte orkade läsa, och tänka på, att han alltför snart skulle vara borta. För han hade ett sätt att berätta som inte liknar någon annans, ett sätt att blanda glädje och allvar i en tinktur som dröjer länge kvar på tungan. Det är citat, insikter och lustigheter som ständigt dras upp och återanvänds, för mig även utanför all social media som just nu svämmar över av dem.

I fredags stod jag på SF-bokhandeln framför P-hyllan. Länge. Mina händer skakade när jag insåg att jag aldrig mer kommer få le åt att det kommit ut ytterligare en bok om världen på elefanternas ryggar. Jag höll samma elefantprydda bok i mina händer som då, långt tillbaka på biblioteket i min barndomsstad, men denna gång som pocket istället för en tung inbunden tyngd. Antalet sidor eller det främmande språket skrämde inte längre, men längtan att läsa den fanns kvar. En man som nog var dubbelt så gammal som mig stod bredvid. Han tittade länge på Terrys ansikte såsom det pryder omslaget till A Slip of the Keyboard, innan han drog en avgrundsdjup suck, böjde sig ner och plockade en Pratchett-pocket och gick därifrån. Jag önskar att jag hade sagt något, men ibland saknas orden.

Igår, efter att jag kommit hem och tårögt grävt ner mig i alla hyllningar, hittade jag namnlistan som kräver Terry Pratchett tillbaka från Döden. Den har nästan 30 000 underskrifter. Självklart är jag en av dem.