tisdag 24 februari 2015

En bok jag önskar att jag hade köpt

Vet ni en sak? Jag är fantastiskt duktig på att hitta fina böcker och låta bli att köpa dem. Som den här, som stod på antikvariatet Röde Orm i Göteborg senast jag var där.

Det grämer mig lite. Särskilt när det är gamla böcker som man nog bara få se en gång.

Tur att jag i alla fall hade vett att ta kort på den, så jag vet vad jag saknar.

söndag 22 februari 2015

Sagan om den lilla räven på elskåpet

Det är en gång, en promenad i eftermiddagssol. 
   Först är den bara en svans som sticker upp ur smutsig snö. Hon böjer sig ner och gräver, medan den sprattlar för att komma loss fortare från det kalla och frusna. Sen har hon den, kupar fingrarna beskyddande runt den stela lilla kroppen. Ett ögonblick ser hon rakt in i de små rävögonen, som ser mycket förvirrat tillbaka.
   - Hur länge har du legat här? frågar hon.
   Den svarar inte, men darrar i hennes hand. Genom vantarna kan hon känna hur grusig och bortglömd den är.
   Hon ser sig omkring, som om hon av någon anledning förväntar sig att få syn på det barn som måste tappat den någon gång tidigare i vinter. Fast det är uppenbart att den just töat fram, efter vad som måste varit en evighet av vit kyla.
   Men så klart är slumpen henne inte så villig.

En cyklist som trampar tungt uppför backen stannar till. Han drar halsduken från munnen och ser oroligt på henne där hon sitter på huk med räven i händerna. Den ser han så klart inte, så liten som den är.
   - Är allt bra? undrar han.
   - Jadå, svarar hon kanske lite för artigt.
   Han ler och andas ut.
   - Det är ju så lätt att halka nu, liksom ursäktar han sig innan han fortsätter.
   Hela tiden har räven legat där i hennes händer, tyst och liten. Hon tänkte inte på att fråga om han kände igen den. Kanske är det just hans son eller dotter som sitter hemma i ett av husen uppför backen och undrar vart räven egentligen tagit vägen.
   Men som sagt, slumpen är henne sällan så villig, så kanske var det lika bra.

Det tar emot, men hon vet vad hon måste göra. 
   Försiktigt borstar hon bort det värsta gruset, fast det syns tydligt att den här lilla stackarn skulle behöva ett bad, medan hon reser sig upp för att sätta den på elskåpet just bredvid. Hon ser hur den huttrar till när tassarna möter den kalla metallen, så hon klappar den mjukt på huvudet.
   - Stanna här, så ska du se att någon bättre än jag kommer och hittar dig.
   Räven tittar undrande på henne, men rör sig inte. Kanske förstår den precis. När hon vänder sig för att gå hör hon hur den piper till. Det blåser kallt genom hennes hår och hon vet att om hon ser tillbaka så kommer hon att bli tvungen att stoppa den i fickan, ta med den hem till ett varmt bad och en fin plats i någonstans i bokhyllan.
   Så, hon gör det inte. Det här är ett barns leksak, intalar hon sig. Hon är inget barn längre och det var länge sen hon tappade något.
   Räven piper igen, ännu ynkligare, men hon går ändå. För hon är vuxen nu. Hon plockar inte upp saker hon hittar på gatan för att ta med dem hem längre. Ja, på ett sätt är det sorgligt. Men det är så det är att växa upp.

Nästa gång hon går förbi elskåpet är det för att hon tagit en omväg för att se om räven sitter kvar. Det gör den inte. Hon tittar bakom och runt, men den verkar inte ha trillat ner.
   Bra, då kanske den kom tillrätta, tänker hon. Eller hamnade hos något annat barn som blev glad av att hitta en leksak - bara sådär. 
   Men när hon försöker le, ett så vuxet leende, känner hon mest hur en liten rävlik saknad smyger runt hennes fötter.

måndag 16 februari 2015

Boktjuven

Det är märkligt hur vissa böcker smyger sig på en. Man råkar röra vid dem, i en hylla någonstans, och sedan blir de på något vis kvar i minnet. Boktjuven är för mig just en sådan bok, som jag höll och bläddrade i långt innan den blev film. Faktiskt när den var så ny att inga hisnande rekommendationer av den fanns, varpå jag inte hade mod (eller var det kanske råd?) att köpa den.

Jag har hållt i den ganska många gånger sen dess, vägrat se filmen innan jag läst boken (i min gamla goda stil) och nu var det så äntligen dags. Att möta döden. Att lyssna till hans berättelse om Liesel, som stjäl böcker, samt en hel del fler öden och äventyr tillhörande de andra som bodde på Himmel Straße. Det är en färd genom många himlar, alla med olika färg, men även genom glödande helvete.

Liesel är nio år första gången han, döden, och vi möter henne. Sedan får vi följa henne under fem år av uppväxt, uppvaknanden och upplevelser, mitt bland nazisternas framfart. Så nej, det här är ingen solskenshistoria. Någon gång halvvägs igenom försäger sig dessutom vår berättare om saker som väntar framåt slutet, varpå jag på fullt allvar är tvungen att lägga undan boken i någon månad för att fundera på om jag faktiskt orkar läsa klart den.

Men, det gjorde jag - i form av sträckläsning. För det är en sprudlande, vacker berättelse vid sidan av allt elände. Inte minst är den läsvärd för att den någonstans handlar om människor som dig och mig, som står bredvid och samtidigt mitt i kaoset. Liesel ser judarna föras bort, hör talas om Hitlers krig, utan att förstå eller kunna göra något åt det. Hon är i mångt och mycket en av dem - de hemska tyskarna som lät det hända, Bara det att hon inte alls är ond, hon är en lekfull och envis flicka som vill de flesta gott.

Men detta är bara halva historien i Boktjuven. Skildrat genom den finns även en otrolig kärlek till böcker och ord, som Liesel klamrar sig fast vid i en tillvaro som står vid randen av att rämna. När hon inte får dem går hon ju faktiskt så långt som att stjäla dem, men det hindrar henne inte från att senare dela dem med de som vill lyssna. Här lyfts alltså återigen det otroligt viktiga som finns i ordens makt, något som kanske fler borde tänka på och kan finna tröst i. I den långa rad med böcker som efterkonstruerats ur andra världskrigets fasor står den här ut. Med starka karaktärer, som gång på gång visar hur individens mod kan göra skillnad åtminstone för en stund, bär den mellan sina brända sidor ett hopp att vi i alla fall kan ändra vad som ligger framför oss.