måndag 30 mars 2015

Inbjudan


Inbjudan till hemlig aktivitet, som gavs bort till vänner nu i helgen. Än en gång blev det till att använda sig av passande scrapbooking-papper, och en för tillfället särskilt införskaffad lila ZIG-penna.

fredag 20 mars 2015

Muminspelet

Min syster fick nyss en försenad julklapp, eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Det har nämligen kommit en nyutgåva av Muminspelet med anledning av Tove Janssons 100-årsfirande förra året. Väldigt mycket med det är väldigt fint, som synes av bilderna. Vi spelade det med en hel del nöjda pip, även om själva spelplanen kanske var lite tunn om man tänker sig att den ska hålla för vildsinta barnhänder. 

Det hela är en ganska enkel historia; slå tärningen, flytta rätt antal steg, samla under tiden vackra stenar och snäckor, och se till att få den borttappade nyckeln tillbaka till Muminhuset innan någon annan stjäl den från dig. Emellanåt drar man kort som anknyter till diverse Muminberättelser, liksom så klart alla platser på spelplanen. Det är gott om igenkännanden, spelpjäserna är ursöta och kartan man rör sig runt på fullkomligen sprakar av färg. Men, de där korten ställer faktiskt till det alldeles rysligt emellanåt (särskilt när Stinky kom fram och stal två av mina stenar när jag trodde jag skulle vinna), likaså diverse faror längs vägen. Alltså var det betydligt lurigare än vi räknat med, och bjöd på en rafflande slutspurt. 

Fyra (någorlunda) vuxna tog sig igenom på runt 45 minuter och hann med både skratt och svordomar längs vägen. Alltså kan spelet rekommenderas i lagom dos till Mumin-älskare i alla storlekar.

tisdag 17 mars 2015

Terry Pratchett 1948-2015

Den hade en brinnande elefant på omslaget och den var tung. Första stycket i boken beskrev en värld som bars upp av elefanter som stod på en enorm sköldpadda, formad som en skiva. Jag höll boken länge i mina händer, men eftersom jag visste hur dålig jag var på att läsa på engelska ställde jag tillbaka den på bordet på biblioteket, bland de andra nyheterna som ungdomarna i Alingsås kunde tänkas vara intresserade av att läsa.

Jag var tolv, kanske tretton år, och jag hade just haft min första kontakt med Terry Pratchett.

Bara något år senare tryckte en vän en annan bok med samma namn präntat på omslaget i mina händer, efter att ha förklarat att hon var Farmor Vädervax och att jag var rätt lik en häxa som hette Viväcka. Jag läste den. Jag älskade den. Det var en salig blandning av skratt och allvarsamma tankar, som jag anade hörde ganska mycket ihop med den runda värld jag själv levde i.

Jag hittade den signerade Pratchett-boken som då fanns i en glasmonter på Alingsås bibliotek. Många stunder stod jag andäktigt framför den, hungrande efter att äga något så fullkomligt magiskt. Sedan fortsatte jag läsa, Häxor i faggorna, Döden ligger lågt, Levande musik och en rad andra böcker av samma författare.

I förra veckan, när jag var bortrest och långt från internet, nåddes jag ändå av nyheten att Döden gjort sitt.

Det var som att falla över kanten.

Jag vet att Terry Prachett var sjuk, jag vet att han ansökte om aktiv dödshjälp. Han var den första författaren jag följde på Twitter och jag slutade följa honom för att jag inte orkade läsa, och tänka på, att han alltför snart skulle vara borta. För han hade ett sätt att berätta som inte liknar någon annans, ett sätt att blanda glädje och allvar i en tinktur som dröjer länge kvar på tungan. Det är citat, insikter och lustigheter som ständigt dras upp och återanvänds, för mig även utanför all social media som just nu svämmar över av dem.

I fredags stod jag på SF-bokhandeln framför P-hyllan. Länge. Mina händer skakade när jag insåg att jag aldrig mer kommer få le åt att det kommit ut ytterligare en bok om världen på elefanternas ryggar. Jag höll samma elefantprydda bok i mina händer som då, långt tillbaka på biblioteket i min barndomsstad, men denna gång som pocket istället för en tung inbunden tyngd. Antalet sidor eller det främmande språket skrämde inte längre, men längtan att läsa den fanns kvar. En man som nog var dubbelt så gammal som mig stod bredvid. Han tittade länge på Terrys ansikte såsom det pryder omslaget till A Slip of the Keyboard, innan han drog en avgrundsdjup suck, böjde sig ner och plockade en Pratchett-pocket och gick därifrån. Jag önskar att jag hade sagt något, men ibland saknas orden.

Igår, efter att jag kommit hem och tårögt grävt ner mig i alla hyllningar, hittade jag namnlistan som kräver Terry Pratchett tillbaka från Döden. Den har nästan 30 000 underskrifter. Självklart är jag en av dem.