The Bridge to Nowhere

Var ute på Storsjön i snöyra en stund idag. Knäppte ett gäng galet fina bilder, däribland den här. Som nu under kvällen fått min fantasi att spinna loss fullständigt.

Av någon anledning heter hon Mary, hon jag börjat skriva om.
Av en annan har hon handskar av vitt sälskinn, och minnen av saker som ännu inte hänt.
Vad anledningarna är har jag inte en aning om.
Men det kanske uppenbarar sig så småningom?

Intressant nog blir det på engelska, som jag lovat mig själv att inte lägga någon mer allvarligt menad skönlitterär skapandekraft på, eftersom jag gillar svenska, och små språk är viktiga och allt det där.

Men jag har en känsla av att det kanske kan ha något att göra med att jag igår läste något om The World's Greatest Fantasy Writing Contest.

Skydd mot narglar

Jag har börjat pyssla på ett halsband, baserat på det som bärs av Luna Lovegood, som skydd mot narglar.

Än så länge är det mest bara blå pärlor på ett snöre, men det kommer nog bli en smula magiskt bara jag får fatt på lite honungsöl att doppa korken i.

Drakdräperskan från Nord

(Eller till minne av den första draken jag fällde i Skyrim.)

Hennes hand, med pilen, darrar mot strängen. Hon hör den andas på andra sidan stenblocket. Smärta. Sot.
Männen skriker någonstans, hon kan inte se dem längre. Kanske brinner de, kanske är det en order som skickas vidare. Det rör inte henne. Hon är ensam nu.
Pilens fjädrar kittlar i handflatan som är våt av svett. Tre smygande steg framåt, sidan pressad mot den kalla stenen. Försiktigt kikar hon fram. Det stora huvudet vilar på marken, blodspräckligt, men med en blick som ännu söker, tänder som ännu kan såra, eld som ännu kan dräpa.
Hon siktar. Darrar. Försöker svälja den hårda pulsen.
Då vänder draken huvudet. Ser rakt på henne. In i hennes ögon. Något vilt gnistrar i blicken, hennes mage knyter sig när hon ser det.
Den vet.
Den vet att detta är döden, smakar stunden på samma sätt som hon. Så öppnar den sitt gap och hettan från dess inre slår mot hennes kinder.
Då kan hon till slut andas ut. Bågen sjunger, pilen går rakt in bland de gnistrande tänderna, kväver flammorna. Draken vrålar en sista gång, bedövande, faller med en kraft som slungar henne till marken.
Sen är det över.
Hon reser sig upp, medan vrålet fortfarande ekar i öronen och världen har glödande ytterkanter. Sju steg fram, hon räknar dem. Så nära var de varandra.
De kommer att tala om hennes mod, skicklighet hon egentligen inte besitter. En ynka vindpust kunde ändrat allt, gjort slutet till ett annat. Någon annans bragd.
Men det känns inte som en bragd när hon ser in i de svarta glanslösa ögonen. Inte när männen, de som ännu kan gå, samlas runt henne. Viskande, undrande.
Hon tänker på alla vindar som burit de nu brutna vingarna, allt de inte vet och aldrig kommer veta. Om drakar, om sig själva.
Handen darrar när hon sträcker ut den. Men hon vet att hon måste. Röra vid den heta huden innan den svalnar och allt blir ett blekt minne, en skröna, en saga.

*

“Sedan slöt hon sin fiendes ögon och lät köttet brinna av elden som länge funnits fången inom, tills allt som återstod var en hög med ben som lyste vita i månljuset. Männen som sett striden kallade henne Drakfödd, men hon följde dem inte tillbaka för att motta några hyllningar, utan bröt sig en fackla, tände den med drakens eld och försvann i natten.

Och där dväljs hon alltjämt, tills drakarna återvänder och vi behöver hennes beskydd ännu en gång.”

- Ur Drakdräperskan från Nord -